Konfucius ville väcka medkänslan
Staty av den kinesiske filosofen Konfucius i Konfuciustemplet i Peking, byggt av mongolhärskaren Kublai Khan under Yangdynastin 1271-1368.


I vår globaliserade värld måste människor över hela världen kunna samsas. Religionerna är på fallrepet och våld, intolerans och brist på moral har blivit ett hot mot mänskligheten.  När människor inte längre värdesätter traditionella regler och står likgiltiga inför religiösa sedvänjor, vad ska då bringa ordning i kaoset? Konfucius levde i det forna Kina och upplevde ett främlingskap i sin samtid, i likhet med det många upplever idag. Låt oss blicka tillbaka på en av axialtidens visionärer och se om han har något att lära oss.

Axialtiden är ett begrepp som syftar på den tid i världshistorien då de stora världsreligionerna växte fram. Människornas medvetande vidgades och de profeter, mystiker, filosofer och diktare som levde under den här tiden gav ord och tankar åt barmhärtighetsetiken och visdomstraditionen som blev religionernas kärna.

Det var den tyske religionsfilosofen Karl Jaspers som 1949 myntade begreppet axialtiden. Det syftar på tidsperioden mellan cirka 900 och 200 f Kr. Under den här tiden uppstod de stora religiösa traditioner som givit andlig näring åt mänskligheten.

Under den här tidsperioden verkade många stora vise män, såsom Siddharta Gautama (Buddha), de israelitiska profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel liksom Konfucius och Lao Tsi i Kina, filosoferna Sokrates och Platon i Grekland, för att bara nämna några.

Århundradena före Jesu födelse präglades av handel, kolonisering och krig, människan sökte en djupare mening i tillvaron.

Karen Armstrong är brittisk religionshistoriker. Under sju års tid var hon katolsk nunna. Sedan lämnade hon klosterlivet för religionsvetenskapliga studier vid universitetet i Oxford. Hon har gett ut en rad böcker om religion. Armstrong har en förmåga att på ett lättfattligt sätt reda ut komplicerade religiösa och filosofiska begrepp. Hon har en förmåga att skildra andlighet på ett finstämt och mycket vackert språk som jag finner sällsynt.

I sin bok Världsreligionernas födelse från 2006, berättar författaren om en rättfram och ärlig man som misslyckades med att göra en politisk karriär men i stället kom han att bli en inspirerande lärare. Tillsammans med en skara trogna lärjungar levde han i det forna Kina och kom att bli konfucianismen grundare. Hans namn var Konfucius.

Konfucius föddes i staten Lu i Kina. Han antas ha levt från 551 till 479 f Kr. Vid tre år blev han faderlös och han växte upp i ett fattigt hem med sin unga mor och hennes far.

I slutet på 500-talet var den kinesiska staten Lu en anarki. Tre rivaliserande lågadliga släkter stred med varandra om makten som rätteligen tillkom hertigen.  I denna oroliga tid när heliga värderingar gav vika för adelns makthunger kände Konfucius ett djupt främlingskap inför sin samtid och ansåg att roten till Kinas kaos var att de gamla värden som hållit uppe samhället hade fallit sönder och de som hade makten var upptagna med att sträva efter lyx och själviska intressen.

Konfucius ansåg själv att han inte skapade något nytt utan bara återinförde de äldre värderingar som han ansåg var viktiga att följa. När människor följde dessa kunde man leva i universell harmoni, Tao. Hans lärjungar nedtecknade och förde vidare hans idéer från samtal, de kallades analekterna. Enligt Armstrong vet man inte säkert om de nedskrivna visdomsorden är äkta eftersom samtalen ställdes samman långt efter Konfucius död. Forskare menar dock att texterna kan betraktas som förhållandevis äkta.

För 5 000 år sedan inleddes den kinesiska nationens genuina kultur med den legendariske kejsaren Huang som anses vara den kinesiska civilisationens tidigaste anfader. Kejsare Huang grundade taoismen – även kallad Huang-Laos (Lao Zis) tankeskola.

 Konfucianismen har påverkats djupt av taoismen. Konfucius sade: ”att vara beslutsam i Tao, flitigt samla dygd, vara välvillig och vara kunnig i konsterna”, ”Om man hör Tao på morgonen kan man dö utan ånger på kvällen.”

Förändringarnas bok (I Ching), berättar om himmel och jord, yin och yang, kosmiska förändringar, samhällens uppgång och nedgång och det mänskliga livets lagar och anses vara den främsta av alla skrifter inom Konfucianismen.

I likhet med Indiens vise betraktade Konfucius egoprincipen som källan till småsinthet och grymhet men levde inte själv något asketiskt liv som de vise i Indien.

Karen Armstrong beskriver Konfucius som en världsman som uppskattade en god middag, sång och skämt och stimulerande samtal. Hans vinnande sätt drog till sig många vänner och elever. Han föreläste inte, predikade inte och kunde mycket väl böja sig för andras åsikter. Han fick aldrig några syner eller uppenbarelser utan lade fram sina insikter i samtal med andra.

Han tog ner religionen på jorden och var inte intresserad av metafysik. Människor skulle ägna sig åt godhet här nere bland de dödliga. När eleverna frågade honom om plikter mot gudarna och hur förfäderna hade det efter döden, svarade Konfucius ”Så länge du brister i plikterna mot de levande, hur skulle du kunna fylla plikter gentemot de döda?”.

För Konfucius var det först i familjen man lärde sig fostran till självöverskridande men det fick inte sluta där. De läxor människan lärt sig genom omsorgen om föräldrarna, hustrun och barnen hade vidgat hjärtat så att man ska kunna leva sig in i hur andra människor har det för att sedan innefatta alla i hela världen.

Att rannsaka sitt hjärta, upptäcka vad som sårade en själv och under alla förhållanden undvika att åsamka andra samma smärta var centralt. Konfucius var först med att föra fram Den gyllene regeln.

Armstrong förklarar att begreppet ren hade stor betydelse för Konfucius. Ordet kan översättas som ädel, hedervärd, sammänsklighet, böjlighet och mjukhet och för många filosofer likställdes det med välvilja. Att enkelt beskriva ordet är svårt och för Konfucius var ren outsägbart, han ville inte precisera det närmare. Endast den som utövade ren fulländat förstod vad det var menade Konfucius.

En av hans lärjungar frågade vad är ren och hur kan den tillämpas i det politiska livet?

Konfucius svarade:

”När du är ute, bemöt då envar såsom mottoge du i honom en ärad gäst. När du befaller över ditt folk, skicka dig då såsom ledde du en stor offerceremoni. Gör icke mot andra vad du icke vill att de ska göra dig. Skaffa dig ingen fiende i landet och ingen inom ätten.”

Konfucius ville inte förklara vad ren var, men han kunde tala om hur man uppnådde den. Att söka ren var en livslång uppgift.

”Den som är god skapar styrka för andra då han söker styrka för sig själv. Han skapar storhet för andra då han söker storhet för sig själv. Att kunna förstå andra genom vad som ligger oss själva närmast, detta kallas godhetens konst.”

Armstrong beskriver ren med sitt poetiska språk:

Ren var inget man ”fick,” den var ett givande. Ren var ett sätt att leva, krävande och ändå så upplivande. Det var i sig det eftersökta eviga och översinnliga. Den som levde ett liv i förståelse och medlidande steg ut ur sig själv och in i en ny dimension.”

Konfucius sökte ädelhet och helighet och ville skapa ordning i landet men det var andra axialtida filosofer som så småningom skulle lägga fram en mer realistisk lösning på problemen i landet. Konfucius verk har haft stor betydelse i Kina och varit sådant som bildade kineser har lärt sig utantill.

På Mao Zedongs tid och särskilt under kulturevolutionen var konfucianismen något som skulle rensas bort. Tempel förstördes och gamla skrifter brändes. Den som råkade ha böcker av någon gammal filosof hemma riskerade att bli bestraffad.

I en specialbilaga av Epoch Times, ”Nio kommentarer om kommunistpartiet” får man ta del av omskakande läsning.
Det står att enligt ofullständig statistik ska åtminstone tre miljoner troende ha förföljts och dödats av det kinesiska kommunistpartiet under 1950-talet.  Det berättas om hur partiet genomsökte nästan varje hushåll över hela landet och förhörde dess medlemmar; det till och med krossade statyer av köksguden som kinesiska bönder av tradition har dyrkat.

Tempel skändades och förstördes, unika böcker, kalligrafier och målningar förstördes. Munkar och nunnor förnedrades och tvingades att ge upp sin tro.

Det kinesiska kommunistpartiet har verkligen gjort sitt yttersta för att förstöra människors andliga identitet, som formats av tro och kultur.

I dagens Kina har kommunistpartiet inget emot att folket läser Konfucius. Partiet har på senare tid använt sig av en förvirrande taktik genom att försöka återskapa ett ”sken av kultur” men dess äkta innehåll, essensen, har gått förlorad. Partiet tror nu att de gamla texterna ska främja kinesernas nationalkänslor och i taktiken ingår att skolor anordnar kurser i Konfucius läror.  Man kan fråga sig vad Konfucius skulle ha sagt om det kinesiska kommunistpartiets sätt att styra landet idag.

Konfucius ville lära människorna godhet och medkänsla i en tid då själviskheten styrde. Var och en har ett ansvar för sina egna handlingar och dess konsekvenser. Kanske kan hans värderingar från en svunnen tid få en äkta renässans i framtiden. Kanske kan de tillföra oss moderna människor något av det vi så väl behöver.