Vacker och detaljerad, invecklad men skapad efter enkla regler, tillhör knuttekniken Kinas femtusenåriga historia. Förhistoriska lämningar visar att de användes för att dokumentera alla slags viktiga händelser.
Det finns ett flertal kinesiska berättelser som förklarar knutteknikens roll i det forntida Kina, som att knyta knutar på ett snöre för att komma ihåg saker och att knyta stora knutar för stora händelser och små för mindre viktiga händelser.
I början av den kinesiska civilisationen betraktade människor en bit snöre med respekt, eftersom själva tecknet 繩 (結) uttalades som shéng, vilket låter likadant som uttalet för tecknet gudomlighet, shén (神).
Tecknet för snöre 繩 (結) skapar också aktning hos kineserna som kallades för drakens folk, eftersom tecknet för snöre var tänkt att se ut som en rörlig drake.
Knutar har också fått en metaforisk betydelse beroende på dess språkliga härledning: tecknet för knut (結 jié) består av 絲 (sī) och吉 (jí), där 絲 (sī) betyder silke eller rep, och 吉 (jí) välstånd, en hög social ställning, ett långt liv, lycka, rikedom, hälsa och säkerhet.
Tecknet 結 avbildar en knut, därför kan det också symbolisera relationer och kan utvidgas till bibetydelser av styrka, harmoni och mänskliga känslor. Dessa bibetydelser ger en konkret reflexion till en rad kinesiska ord som innehåller teckne t結. Till exempel 結實 (jiēshí) att bära frukt, 結交 (jiéjiāo) att få vänner, 結緣 (jiéyuán) att föras samman av ödet, 結婚 (jiéhūn) att bli gift och 團結 (tuánjié) att förena.
Tack vare de nära banden till kinesisk kultur kom konstformen att knyta knutar att överföras som en högt ansedd folkkultur. Detta tidsfördriv blev en vanlig konstform under Tangdynastin (618-907) och Songdynastin (960-1279).
Ursprungligen användes kinesiska knutar för att dokumentera information – senare, användes knutar för många andra ändamål (Foto: The Epoch Times).
Knuttekniken som konstform nådde sin höjdpunkt under mitten av Ming- och Qingdynastierna (1368-1911) då knutar ofta prydde traditionella dräkter. Konsten utvecklades från enkel funktionell användning till dekorationer vid högtider, som halsband, hår ornament och hängsmycken.
Vissa knutar som till exempel ”lyckoknuten” användes som amuletter, för att hålla dåliga saker borta, undvika olyckor och bringa lycka.
Kinesiska knutar är formade från ett enda snöre, minst en meter långt och efter vedertagna metoder, regler och ordningsföljder. Snören viks, lindas och rullas till fascinerande skapelser.
Trots att vissa knutar kan verka högst komplicerade med konstnärliga mönster och design, är alla gjorda enligt tjugo grundläggande tekniker. Äkta kinesiska knutar ser likadana ut på både framsidan och baksidan.
Namnet på en viss knut beror på dess form, slutliga användning, platsen där den gjordes och betydelsen som avses med knuten. ”Dubbla-pengar-knuten” till exempel har fått sitt namn av två sammanlänkade, gamla kinesiska kopparmynt. ”Knappknuten” har fått sitt namn efter den slutliga användningen, som knapp.
”Tiotusenknuten” har inte bara ett liknande utseende som Buddismens wansymbol (en svastikasymbol), vilken kineserna ofta använder för att representera tiotusen, utan ses också ofta på statyer med utsmyckningar av gudinnan Guanyin, den barmhärtiga bodhisattvan.
Den ”ändlösa knuten” har mönster efter åtta buddistiska symboler som representerar den eviga rotationen som allt har sitt ursprung i. Den knuten representerar oändliga sammanhang och är grunden för många olika variationer.
Under det senaste seklet och särskilt under kommuniststyret i ”det nya Kina” har den här traditionella konstformen förlorat i betydelse. Men under 90-talet fick både knytkonsten och broderier, precis som traditionella kinesiska dräkter en renässans. Sedan dess har dessa konstarter gjort ett återtåg i hela den kinesiska världen
Översatt från engelska
