Om du en dag i skolan hade slagit din lärare i huvudet, fördömt honom som tillhörande ”kapitalistfraktionen,” och lett dina klasskamrater i att offentligt kritisera honom, så skulle du antagligen senare vilja be om ursäkt för det – kanske till och med 40 år senare.

Sådant våld var vanligt under kulturrevolutionen i Kina, som officiellt pågick under åren 1966-1976, men någon försoningsprocess har aldrig förekommit. Kommunistpartiet har aldrig gett någon ordentlig redogörelse för perioden, utan bara förklarat att ledaren Mao Zedong hade ”till 30 procent fel”. Alla andra förväntades bara gå vidare.

Nu tar kineser läkeprocessen i egna händer. De skriver insändare och använder internetverktyg som bloggar och mikrobloggar för att be lärare och äldre om ursäkt för de hemska saker de utsatte dem för under detta våldsamma decennium.

Chen Xiaolu, son till en berömd kinesisk kommunistgeneral, besökte till och med sin rektor i Peking, Wen Hanjiang, i dennes hem, för att personligen be om ursäkt för vad han hade gjort.

”Som rödgardistledare och skolans kommittéledare, var det på grund av mig som skolledare, lärare och elever kritiserades och skickades till arbetsläger”, skrev Chen i ett öppet brev som publicerades på hans blogg i augusti. Uttrycket ”kritik” syftar på de intensiva verbala attacker och den offentliga förnedring som klassfiender fick utstå.

”Jag var ivrig att göra uppror mot auktoritetsfigurer eftersom jag inte hade modet att stoppa den omänskliga förföljelsen”, fortsatte han. ”Jag var rädd för att man skulle anse att jag var emot kulturrevolutionen. Det var en hemsk tid”.

”Sådana handlingar, som går mot vår konstitution, som kränker de mänskliga rättigheterna på detta sätt, bör aldrig upprepas i någon form i Kina”, tillade han.

Offentliga uttryck av ånger har välkomnats på internet, eftersom många ungdomar som är alltmer frustrerade över kommunistpartiets kontroll av media och information, uppmuntrar till öppenhet från de som leddes in i våld.

”Kulturrevolutionen är den mörkaste tiden i Kinas historia”, skrev Gao Huimin, administratör vid Fudanuniversitetet, på Weibo. ”Den tragedi som den innebar för det kinesiska folket är svår att beskriva”.

Eftersom kineserna inte har fått veta mycket om kulturrevolutionen blir de ofta chockerade av avslöjandena i dessa ångeruttalanden, och bestörta över sanningen om dessa våldshandlingar som utfördes av vanliga medborgare, särskilt ungdomar, mot familj, lärare, grannar och vänner.

”Jag kommer aldrig att förlåta mig själv”, sade Zhang Hongbing till Beijing News i en intervju i mars i år. Zhang berättade hur han som rödgardiststudent pekade ut sin egen mor som ”kontrarevolutionär” för att hon hade kritiserat Maos politik. Han bevittnade utan ånger hur hon greps, och såg henne knäböja på scenen. Hon avrättades sex månader senare genom arkebusering.

I ett försök att sona sina handlingar, och som en påminnelse om den tiden, sade Zhang att han har vädjat till de lokala myndigheterna sedan 2011 om att hans mors grav ska märkas ut och bevaras som ett historiskt minnesmärke och en påminnelse om den tiden i Kinas historia.

Under Kulturrevolutionen radikaliserade Mao Zedong en generation av unga studenter – rödgardisterna – till våldsamt ”uppror” och vände Kina upp och ner, så att han mitt under kaoset kunde stärka sitt grepp om makten inom partiet. Politiska rivaler hade vunnit terräng sedan början av 1960-talet, och kulturrevolutionen var Maos hämnd.

Ångerbreven avslöjar sanningen om de fanatiska studenterna som orsakade miljontals människors död, antingen direkt, genom brutal misshandel, eller indirekt genom att peka ut dem för myndigheterna, vilka ofta lät arkebusera dem. Mao hade gett fritt spelrum för de unga rödgardisterna, och sade till polisen att inte ingripa. Han stödde deras allt våldsammare handlingar.

Den tidigare rödgardisten Liu Boqin publicerade i mars i år ett brev i Yanhuang Chunqiu, en reformistisk tidning, där han bad om ursäkt och sade att han hade ”åldrats med smärtsamma minnen från det året” när han fördömde och trakasserade lärare och grannar. Han reflekterade över att även om miljön under kulturrevolutionen tvingade människor till dåliga handlingar, måste den enskilde fortfarande ta ansvar för sina onda gärningar, inte använda ursäkter för att tvätta bort det.

Den pernsionerade tjänstemannen Song Jizhou från Hebeiprovinsen publicerade sitt brev med en ursäkt till sin språklärare Guo Kai i Southern Weekly i juli. Eftersom han var Guos stjärnelev skickades han för att samla bevis mot läraren, vars far var markägare, en av de fientliga politiska klasserna. På grund av hans rapporter blev läraren fördömd, kritiserad, och misshandlad.

”Jag uppmanar alla människor som begick brott under Kulturrevolutionen att ägna sig åt djup eftertanke! Kina får inte hamna i ett sådant kaos igen. Det kinesiska folket ska aldrig någonsin utnyttjas på det sättet igen,” uppmanade en nätanvändare i Peking efter att ha läst ångerbrev.

Partiet försöker fortfarande skydda Maos image – den nye partiledaren Xi Jinping anspelar regelbundet på maoistiska slagord, och har sagt med bestämdhet att perioden av ekonomisk reform inte kan användas för att förneka den maoistiska eran av ”socialistiskt byggande” – men nätanvändarna tvekar inte om var de ska lägga skulden efter att fått veta sanningen.

”Miljontals kineser dog under stridigheterna och fattiga bönder dog av svält,” skrev en nätanvändare från Guangdong. ”Bara dåraktiga människor betraktade den där djävulen Mao som en livräddare. Om Mao Zedong inte var grym och mot livet självt, hur kunde så många människor dö av svält? Mao var verkligen en vampyr som livnärde sig på människors liv. Han var en demon! Kommer människor någonsin att vakna upp?”

[Bildtext: Under kulturrevolutionen sade en dotter till sin far: ”Jag vill kapa alla band till dig!” Fadern tvingades bära en skylt som lyder: ”medlem av det svarta gänget”]