Kinas kris i Tibet och Xinjiang del 1
En tibetansk man i traditionella kläder betraktar kinesiska paramilitärer i kravallutrustning som marscherar på gatan i Guomaying på den tibetanska högplatån. (Foto: Frederic J. Brown/AFP/Getty Images)


Det kinesiska propagandamaskineriet fortsätter att sprida bilden av ett ”harmoniskt samhälle”, men upprepade oroligheter i Kinas västliga autonoma regioner Tibet och Xinjiang har avslöjat lögnen, vilket generar regimen.

De allt mer intensiva sociala konflikterna har pressat Kinas vacklande stabilitet till bristningsgränsen.

En protestmarsch i Tibet den 14 mars 2008 resulterade, enligt officiell kinesisk media, i 13 dödsfall och ekonomiska skador på 200 miljoner yuan. Under de följande nio månaderna bröt flera andra protester ut i Tibet och kringliggande områden. 

Den angränsande regionen Xinjiang drabbades av gatuprotester på en än större skala i huvudstaden Urumqi den 5 juli 2009. Peking rapporterade om en dödssiffra på 175, men Uiguriska grupper utanför Kina hävdar att minst 1500 människor dog i sammanstötningarna. De kinesiska myndigheterna skar av telefon och internet till regionen och försökte förhindra all insyn.  

Tveklöst är regimen i Peking oroad över situationen i de två provinserna, som tillsammans utgör en tredjedel av Kinas territorium.

Den 18 januari höll Kinas centralregering den femte tibetanska arbetskonferensen i Peking, vilket var den största kongressen hittills. Samtidigt presenterade man planer på att hålla den första centrala konferensen om Xinjiang.

Medan tibetaner och uigurer protesterar mot etnisk diskriminering och orättvisor, tolkar regimen deras protester som symptom på ekonomiska problem och betonar att lösningen ligger i ekonomisk utveckling.

Regimledarna Hu Jintao och Wen Jiabao upprepade att tonvikten framöver kommer att ligga på ekonomi och utbildning i de två provinserna. Enligt regimen är ökade investeringar vägen bort från krisen i västra Kina.

Pekings mål med sin strategi är att få Tibet att ta ett språng från att vara ett ”slavsamhälle” till ett socialistiskt samhälle. Ye Xiaowen, tidigare chef för Kinas statliga administration för religiösa frågor, känner väl till denna politik.

I en av sina artiklar om tibetfrågan sade Ye att den nya strategin för att härska över Tibet går ut på att ”minska tillväxten av klostren”. Han skrev även att det tibetanska folket fortfarande är mycket ”primitivt” och att klostren har för stark påverkan på folket när det gäller sociala, politiska och kulturella frågor. Genom att minska klostrens påverkan planerar myndigheterna att minska Dalai Lamas påverkan, menar Ye.

En regeringstjänsteman i Tibet, som ville vara anonym, sade till New Epoch Weekly:

– Pekings strategi har varit densamma under de två senaste årtiondena. Inget har förändrats. 

Många analytiker tror dock inte på att ekonomisk utveckling kan lösa problemet. Dilshat Reshit, talesman för uiguriska världskongressen sade att det uiguriska folket inte har vunnit mycket på den ekonomiska utvecklingen i Xinjiang under de två senaste årtiondena och att man förlorat kontrollen över den lokala ekonomin.

Han sade att de ekonomiska ansträngningarna inte kommer att hjälpa eftersom roten till problemen i Xinjiang är etniskt, religiöst, kulturellt och politiskt förtryck.

– De kinesiska myndigheterna har försökt vilseleda omvärlden med sitt fokus på ekonomin för att dölja religiösa och politiska frågor.

Reshit påpekade även att den ekonomiska tillväxten följts av en allt hårdare politisk kontroll. 

Statistik tycks stödja Reshits argument. Fram till 2008 hade Xinjiang haft en tillväxt på 10 procent per år under mer än 10 år. Ekonomin domineras dock av två organisationer, nämligen oljeindustrin och Xinjiangs produktions- och konstruktionsgrupp. De utgjorde nästan 70 procent av Xinjiangs del av Kinas BNP, vilken var 420 miljarder yuan under 2008. Båda domineras av han-kineser, vilket är den etniska majoritetsgruppen i Kina. Mindre än en procent av de 40 000 anställda på Xinjiangs oljeadministration är uigurer. 

Oljeindustrin bidrar till över 60 procent av Xinjangs ekonomi. Trots att Xinjiang är en av de områden i Kina som producerar mest olja är gaspriset där högre än i Shanghai. En invånare i Urumqi beklagade sig över att Peking offrar Xinjiang för att gynna det mycket rikare Shanghai. 

Produktions- och konstruktionsgruppen är en halvmilitär regeringsorganisation som består av 2,5 miljoner personer. Den kontrollerar omkring 40 procent av Xinjiangs jordbruksmark och har en monopolställning inom både bomulls- och textilproduktion.

– Den ekonomiska frågan i Xinjiang handlar om invandring. Att uppmuntra till ekonomisk tillväxt är detsamma som att uppmuntra fler han-kineser att flytta till Xinjiang. Det är de som kommer utifrån som i slutänden tjänar på de ökade ekonomiska investeringarna.

I Tibet investerade Peking 90 miljarder yuan mellan 2001 och 2005, vilket är 6,5 gånger högre än Tibets del av Kinas BNP. Dessa investeringar hejdade dock inte de storskaliga protesterna 2008.

Översatt från engelska:http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/30091/