Kinas irrationella ekonomiska struktur är ohållbar
Ett porträtt av ekonomen Larry Lang taget i Shanghai i september 2006. (Foto: Mark Ralston / Getty Images)


För ett tag sedan kommenterade ekonomiprofessor Larry Lang (Lang Xianping), Hong Kong, Kinas nuvarande ekonomiska situation. Han påpekade att Kina i grund och botten är bankrutt. Men han var inte villig att lasta det politiska systemet för den ekonomiska situationen, och gav inte något realistiskt botemedel.

Ändå är situationen han beskrev faktiskt den sanna bilden av Kinas ekonomi. Uppgifterna kan tyckas överdrivna men är i själva verket inte det. Uppgifterna är inte bara sanna. Informationen har för länge sedan lämnats av andra experter som är förtrogna med ämnet. Anledningen till att professorn Langs kommentarer fick sådan effekt var att han vågade uttrycka sina slutsatser där andra varit tysta.

Irrationella strukturer

En av hans viktigaste slutsatser var att Kinas ekonomiska struktur är extremt irrationell och mycket deformerad. Under ett tal på en sluten sammankomst i Shanghai i oktober förra året, påpekade Lang att kinesernas totala inhemska konsumtion bara är 8 procent av den totala bruttonationalprodukten, BNP. Det är lägre än för den minst utvecklade nationen i Afrika som konsumerar 16 procent av sin BNP.

Under Shanghaiföreläsningen påpekade Lang också att 70 procent av BNP används av byggrelaterad industri. Orden han använde var ”för att producera armerad betong”. Då återstår endast 30 procents konsumtion för hela det kinesiska folket, men merparten exporteras i utbyte mot utländsk valuta.

Det mesta av dessa 30 procent har hamnat i fickorna på korrupta tjänstemän och kinesiska och utländska kapitalister. Således får 1,3 miljarder kineser dela på bara 8 procent av BNP, vilket är en mindre än den hos den tredje världens länder, i denna nation som är känd som världens näst största ekonomi.

Minimal offentlig konsumtion och överdriven byggsektor är båda irrationella strukturer och den grundläggande orsaken till Kinas ohållbara utveckling, såväl som den grundläggande orsaken till de flesta sociala konflikter i Kina. Kinas ekonomi är inte bara ohållbar, utan dess politik är likaledes ohållbar.

Oavsett vem som sitter vid makten, oavsett kommunistpartiets diktatur eller ett skifte till demokrati, så måste de styrande ändra den ekonomiska strukturen, göra helheten och detaljerna mer rimliga. Därefter kan utvecklingen i Kina och det kinesiska folkets levnadsstandard komma på rätt spår, samhället bli relativt harmoniskt och politiken relativ stabil.

I annat fall kommer de intensiva sociala och ekonomiska konflikterna oundvikligen att leda till systemets kollaps och en tid med social oro.

Öka den inhemska konsumtionen

Hur kan man ändra den till en rimlig nivå? Låt oss undersöka problemen först. Den irrationella minimala konsumtionen och den överdrivna byggsektor är i själva verket två aspekter av en irrationell politik.

Å ena sidan är den inhemska konsumtionen för låg, vilket resulterar i en liten inhemsk marknad. Å andra sidan investerar regeringen det mesta av pengarna i fastighetsprojekt av vinstintresse, samtidigt hålls växelkursen nere i ett försök att dumpa priset för konsumtionsvaror som säljs på den internationella marknaden, när varorna skulle kunna användas inom landet.

En del av den utländska valutan används till inköp av utländska varor i ett försök att öka konsumtionen, främst bland de rika, men det är bara en bråkdel. Denna strategi är som att fiska genom att tömma dammen och roten till ekonomistrukturens deformering.

Genom den profiteringsstrategi som Deng Xiaoping, Jiang Zemin och Hu Jintao har använt, har det kinesiska folket och USA gett bort stora vinster till kinesiska staten, den byråkrat-kapitalistiska klassen, och internationella kapitalister som har haft relationer med den kinesiska staten.

Resultatet av att dessa gick samman och gjorde enorma pengar, är utarmning av det kinesiska folket och andra länder, däribland USA, vilket har resulterat i en nedgång av den globala konsumentmarknaden och i den globala ekonomiska lågkonjunkturen. De som har det mest miserabelt är det kinesiska folket.

Konsumtionsnivån hos det kinesiska folket ligger på vad som är ett minimum för överlevnad. Nu med den ekonomiska tillbakagången överför den kinesiska staten krisen till sina fattigaste medborgare. Fler och fler människor kan inte överleva på sina magra inkomster. Det är i sådana situationer som politiken når kristillstånd. Att justera den ekonomiska strukturen är inte bara vad folket behöver, utan också vad de styrande i Kina är pressade att göra.

Denna justering måste först öka den inhemska konsumtionen. Enkelt uttryckt finns det två saker som måste göras omedelbart. För det första stoppa fastighetsinvesteringar som bidrar till bubbelekonomin och börja investera i konsumtionsvaror. Lägre fastighetspriser kan bidra till att valutaöverskottet återförs i omlopp och bromsa inflationen i Kina.

För det andra så måste den kinesiska valutans växelkurs förbättras för att öka importen och fylla på bristerna på den inhemska marknaden. Detta kan också återföra pengar i omlopp på den inhemska marknaden och dämpa inflationen.

Dessa två enkla åtgärder kan både bromsa inflationen och förbättra människors levnadsstandard. Resultatet blir då att Kinas ekonomiska utvecklingsmodell så småningom skulle bli mer rimlig, samtidigt som den politiska krisen tenderar att lindras.

”Tjänstemän utan kläder”

Men kostnaden för dessa åtgärder är inte något som kommunistpartiet och dess byråkrat-kapitalistiska klass skulle acceptera. Statens intäkter liksom byråkrat-kapitalistiska klassens och multinationella företags intäkter också skulle minska drastiskt, till och med bli negativa.

Om den kinesiska staten hade en demokratisk regering som var ansvarig inför folket, eller om det var ett kungarike eller en dynasti med en ledare som inte är enfaldig nog att vara oansvarig inför regimen, skulle de anta dessa enkla åtgärder för att rädda landet, såvida den inte redan hade förlorat sin auktoritet för att kunna vidta åtgärderna.

Men det nuvarande Kina är ett deformerat land med ett deformerat styre. Regimen behöver inte vara ansvariga inför folket och inte heller inför staten. De är bara ansvariga för intressegrupper i den egna byråkrat-kapitalistiska klassen.

Om de rika och mäktiga säger ”nej” kan regimen inte göra någonting. Du behöver inte fråga dem vad de ska göra när landet kollapsar eftersom de redan vet att regimen kommer att kollapsa. De har redan överfört eller överför sina skatter, det vill säga bankkonton, fruar och barn till andra länder som sköts väl.

Även deras älskarinnor har öppnat företag för penningtvätt i väst, vilka har traumatiserat anti-drog-polisen, som undrar vilken typ av pengar som tvättas där.

Det finns ett modernt uttryck i Kina, “tjänstemän utan kläder”, tillsammans med talesättet: ”Jag är ju en skurk, så varför skulle jag vara rädd”. Om Kina kollapsar eller inte har lite att göra med dessa kommunistiska tjänstemän.

Under den byråkrat-kapitalistiska klassens kontroll, som inte är ansvarig och inte vill vara ansvarig, kommer någon av dem att betala priset för att själv rädda det här landet? Så professor Lang blev tvungen att använda ett språk som inte anstår en professor: ”Ni borde alla gråta”.

Även om han inte vågar säga innebörden klart, är hans slutsats odiskutabelt. Utan att störta den byråkrat-kapitalistiska klassen som varken är ansvarig eller vill vara ansvarig, finns inget hopp för Kina. Så gråt blir det enda alternativet och ingen kan räddas.

Wei Jingsheng är en framstående kinesisk dissident. Han har vunnit priser för sitt engagemang i mänskliga rättigheter bland annat Robert F. Kennedy Memorial Human Rights Award 1996, Europaparlamentets Sacharovpris för tankefrihet, och Olof Palme minnespris 1994.

Publiceras med tillstånd från Wei Jingsheng Foundation. Artikel sändes först på Radio Free Asia.

Översatt från engelska.