Sjutton år efter att man har återtagit kontrollen över Hongkong med löfte om allmän rösträtt för territoriet har Peking gjort systemet med där en person har en röst meningslöst genom att själv förbehålla sig rätten att välja kandidater. Medan Hongkong fortfarande är i chock över denna vändning i demokratiseringstrenden undrar det internationella samfundet över Hongkongs framtid och ställning i världen.

1997 återvände Hongkong till Folkrepubliken Kina med löfte om gradvis övergång till ett representativt styre. 2010 väckte Kina Hongkongbornas hopp genom att säga att man kunde komma att införa allmän rösträtt i valet 2017, och att detaljerna skulle arbetas fram senare. Li Fei, en högt uppsatt tjänsteman inom den nationella folkkongressen, lade fram planen den 31 augusti, och nyheterna kom som en chock för Hongkongborna: Kina skulle i praktiken gå igenom kandidaterna till positionen som Hongkongs högsta exekutiva ledare, och begränsa den slutliga listan till två eller tre, vilket innebär att många av Hongkongs sju miljoner invånare inte får rätt att rösta på en kandidat som representerar en sida de gillar.

Det här draget har skadat Kinas internationella trovärdighet. Kina är redan världens näst största ekonomi och har gjort utfästelser om att vara en mer ansvarstagande maktfaktor på den internationella scenen. Om Peking så lätt kan bryta sitt löfte till Hongkong måste resten av världen undra om den kinesiska regeringen tänker leva upp till andra internationella åtaganden.

Långt innan överlämnandet 1997 publicerade People’s Daily, Kinesiska kommunistpartiets språkrör, en artikel, den 18 mars 1993. Där citerades Lu Ping, som då var högste tjänsteman med ansvar för Hongkong och Macao: ”Om Hongkong utvecklar demokrati i framtiden är en fråga som helt faller inom ramen för Hongkongs självstyre. Centralregeringen kommer inte att lägga sig i.”

”Ett Två” nära sammanbrott

Mer än 20 år efter Lu Pings löfte till Hongkong riskerar nu systemet med ”ett land, två system”, som Kinas förre högste ledare, Deng Xiaoping tog fram, att kollapsa på grund av de ökade störningarna, direkta eller indirekta, från Peking. Det sker på olika plan, från lokala val av lagstiftare till pressfrihet, som i flera årtionden allmänt setts som ett av Hongkongs kärnvärden, vid sidan av lagstyre.

”Ett land, två system” antydde att medan det kinesiska fastlandet skulle förbli socialistiskt så kunde kapitalistisk demokrati samexistera i andra delar av Kina, som i Taiwan efter en återförening med det kommunistiska Kina. Den taiwanesiska regeringen har upprepade gånger avvisat ett sådant politiskt koncept sedan 1971, när FN erkände folkrepubliken som Kinas enda regering, och Taiwans ledare förkastade ett system med delad representation.

Hongkongs prodemokratiska rörelse Occupy Central – som kämpar för ett system med ”en person, en röst” och allmän rösträtt enligt internationell standard snarare än de så kallade kinesiska särdrag som låter Peking gå igenom kandidaterna – har iscensatt en banbrytande protest mot Pekings meddelande om valet 2017.

Historiskt sett har Hongkong varit mer än bara ett finanscentrum; det har spelat en nyckelroll i politiska reformer och utveckling i modern kinesisk historia. Sun Yat-san, den kinesiska republikens grundare, tog examen från University of Hong Kong, en av de äldsta och mest prestigefyllda akademiska institutionerna i Asien. Många kinesiska befattningshavare och akademiker trodde förut att Hongkong skulle bli en förebild för framtida relationer mellan Kina och Taiwan, i hopp om att de två kunde förenas någon gång, under ett liknande ”ett land, två system”-arrangemang.

I och med Pekings ställningstagande att bara två eller tre kandidater – troligen kandidater som partiet kan lita på när det gäller att vara lojala mot centralregeringen – att ställa upp i valet till Hongkongs chief executive i valet 2017, så försvinner det sista, och kanske mest möjliga hoppet om ett progressivt närmande till att odla demokratiska värden på kinesisk mark.

Den yngre generationens reaktion på nätet på Pekings hittills tuffaste kontroll över Hongkongs valreformer visar att Kina kan få arbeta hårdare när det gäller att vinna det taiwanesiska folkets förtroende i hopp om en återförening med moderlandet i framtiden.

Peking insisterar på att stoppa allmän rösträtt. Kanske har Kina en djupare oro inför att västerländsk demokrati ska slå rot i Hongkong, på kinesisk mark, och utgöra en fyrbåk för demokratiivrare på fastlandet. Det gäller särskilt i de mest utvecklade städerna, som Guangzhou och Shanghai, där en snabbt växande medelklass har en stark vilja till social rättvisa och politiska reformer för att skydda lokalbefolkningens intressen. Kina, under partiledaren Xi Jinping, genomdriver nu en antikorruptionskampanj för att försöka rena kommunistpartiet och förlänga dess styre.

Å andra sidan tystar man dissidenter och demokratiaktivister och förtrycker det fria ordet på internet, under förevändningen att man bevarar den inhemska freden och stabiliteten. Med tanke på genomströmningen av idéer mellan Hongkong och fastlandet skulle det ha en omstörtande effekt på Kina om Hongkong fick välja kandidater som partiet inte hade valt ut.

Men att trycka ner Hongkongbornas strävan genom att förneka dem allmän rösträtt kanske inte ger den fred och stabilitet som alla vill ha.

Inte vilken kinesisk stad som helst

Occupy Central-rörelsen, som hotar att blockera affärsdistriktet, kan skapa en situation där både Peking och Hongkong förlorar. Rörelsens styrka ska inte underskattas.

Rörelsen handlar inte bara om hur många människor som faktiskt ockuperar gatorna; den sänder även en klar signal till Hongkong och Peking att det finns personer som kommer att kämpa hårt för Hongkongs kärnvärden, såsom de står beskrivna i den kinesisk-brittiska deklarationen: ”Rättigheter och friheter, inklusive individens rättigheter, yttrande-, press-, mötes-, förenings-, rese-, rörelse- och korrespondensfrihet, strejkrätt, rätt att välja sitt yrke, akademisk frihet och trosfrihet ska vara garanterade av lagen i Hongkongs särskilda administrativa region. Privat egendom, ägande av företag, arvsrätt och utländska investeringar ska skyddas av lagen.” – de är vad det verkligen innebär att vara en medborgare i Hongkong.

Professor Benny Tai på University of Hongkong, som också är en av grundarna av och har en nyckelroll i ledningen i Occupy Central, förklarade att rörelsen redan har märkt ut en ny ”era av civil olydnad” för Hongkong, och att detta bara var början. Den politiska vägen för Hongkong under de kommande åren, eller rentav årtiondena, kan komma att bli avsevärt skakigare.

Många i väst, såväl som på fastlandet, frågar ofta: ”Efter alla de där debatterna, motgångarna och protesterna, vad vill Hongkongs folk egentligen att Hongkong ska vara?” Hongkongs förre chefssekreterare Anson Chans svar är att Hongkong inte borde bli ”som vilken kinesisk stad som helst”, åtminstone inte nu. Hongkong kan fortfarande göra en enorm skillnad både för sig själv och för Kina på den internationella scenen om dess invånare kan fortsätta att stå upp för samhällets kärnvärden.

Pekings rekommenderade ”allmänn rösträtt med kinesiska särdrag”, där man begränsar kandidatlistan till de som kommer att lyda kommunistpartiets order, skulle göra Hongkong till ”vilken kinesisk stad som helst”, såsom Chan fruktar. Hongkongs folk vill behålla sin egen identitet och forma sitt eget öde trots att man är en del av Kina.

George Chen är ekonomiredaktör och kolumnist på South China Morning Post i Hongkong. Åsikter som uttrycks i denna artikel är författarens egna och reflekterar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.