I väst har många förmodligen medvetet eller omedvetet hört det speciella ljudet från den vertikala fiolen – eller huqin som den också kallas – uppfört av en gatumusikant på en livlig stadsgata. Den anspråkslösa huqin är sitt enkla yttre till trots kapabel att nå musikaliska uttrycksdjup långt över förväntan.

Av de cirka 30 typerna huqin som dokumenterats i Kinas historia har endast några få, däribland erhun, behållit sin popularitet fram tills idag. Erhun har blivit ett soloinstrument och den har en särskild förmåga att uttrycka djupa inre känslor. Dessutom kan den imitera naturliga ljud såsom fåglar och hästar, och till och med den mänskliga rösten.

Erhun kan liknas vid fiolen men den har ett tunnare och mer nasalt ljud än fiolen. Den kan frambringa en unik ton vilken alstras från ett stycke skinn utsträckt över en liten ljudlåda. Precis som andra huqininstrument saknar erhun en greppbräda. Musikerns fingrar trycker på strängarna utan att strängarna någonsin rör vid instrumenthalsen. Stråkens hår förblir fast mellan de två strängarna vilka är så tätt placerade att musikerns vänstra hand effektivt kan röra sig längs båda strängarna samtidigt för att skapa toner. Den högra handen spelar rytmen och skapar därmed den musikaliska karaktären.

Under Kinas Ming-(1368-1644) och Qing-(1644-1911) dynastier var det populärt att använda erhun som ackompanjemang till kinesiska operor. Det var inte förrän tidigt på 1900-talet som erhun utvecklades till ett soloinstrument.

Musikern och kompositören Liu Tianhua som framlyfte erhuns profilering upptäckte behovet av att skilja erhun från musiken den tidigare varit ämnad för. Liu lär ha sagt: ” Från forntiden fram tills idag har det alltid funnits de som tycker att fiolmusik är både grov och smaklös. Detta är emellertid musikaliskt obegripligt. Faktiskt är musikens grovhet eller elegans helt och hållet upp till artistens förmåga att uttrycka sig, liksom upp till arrangemanget av kompositionen. Ett och samma musikinstrument kan uttrycka var och en av de ”sju känslorna” – hur kan fiolen vara ett undantag?”

Detta skedde vid en tid då musikkonservatorier öppnades över hela landet. Dessa framhävde de västerländska instrumenten, musiknotationerna och normerna. Många traditionella kinesiska instrument blev åsidosatta eller omskapade i en mer ”vetenskaplig” eller ”modern” tappning. Erhuns traditionella silkessträngar ersattes exempelvis med västerländska metallsträngar.

I en mer modern tid spelar erhun en viktig roll i kinesiska orkestrar. Den uppfyller samma uppgift som fiolen gör i en västerländsk orkester. Artister såsom Qi Qi Xiaochun och George Gao, båda studenter från det kända Wang Yongde, har bidragit till att popularisera erhumusiken på en internationell nivå.

Ordet huqin betyder ordagrannt ”barbariskt instrument” vilket hänvisar till de kinesiska fiolernas ursprung. Erhun kommer exempelvis från folkgrupper nordväst om Kina. Kanske kan termen också syfta på det enkla musikaliska språk som förväntas av ett sådant ”primitivt” instrument. Oavsett vilket så blir vem som helst som har hört erhun, eller haft turen att uppleva ett mästersolo av en uppträdande erhumusiker, ofta berörd av det djup och den musikaliska rikedom som uttrycks genom instrumentet via musikerns skicklighet och personliga sfär.