United Cup i tennis, längdskidor i Tour de Ski, SHL-hockey, damernas storslalom i alpina världscupen, Premier Leauge, fotboll även i italienska och spanska ligan, V 86, Hockeyallsvenskan, NHL-hockey – och då är det ändå inte allt som idrottsälskare har att välja på i dagens tv-utbud.
Där finns även dart-VM, världscupen i snooker och i backhoppning samt ytterligare några idrotter.
Frågan är om det finns tid för en kort promenad eller om hela dagen ska tillbringas i tv-soffan.
Men någon bandy blir det inte – trots att det är en klassisk blågul idrott där Sverige dessutom är världsledande.
Bandy är i och för sig ingen riktigt bra tv-sport. Ofta är det först då spelarna sträcker armarna i luften som vi tv-tittare inser att det blivit mål.
Ändå är det något visst med bandy, där finns en lång och anrik historia och en charm som tyvärr delvis gått förlorad genom uppförandet av hallar.
Men naturligtvis gäller det att följa med i tiden och att anpassa miljön efter de krav som dagens åskådare har. Första hallen invigdes 2003 i Edsbyn och den 22:a byggs nu i Kungälv.
Utvecklingen är bra för sporten och kanske inte minst då det gäller rekryteringen av barn och ungdomar.
Däremot är sportens blygsamma utrymme i media en stor nackdel. SVT och TV4 har inget intresse av att sända elitserien. Därför valde Svensk elitbandy och klubbarna att själva ta kontroll över sändningsrättigheterna.
Elitserien kan ses på Expressens eller Bandypuls digitala plattformar.
För många av de redan bandyfrälsta är en kostnad på 200–300 kronor väl använda pengar men att någon utanför den inre kretsen skulle få för sig att öppna plånboken är föga troligt.
Jag gör det nästa säsong – om Nässjö tar sig tillbaka till elitserien.
Känslan för den småländska klubben föddes 1979 då jag på Smålands Dagblad hade första jobbet som sportjournalist. Basket hade tagit över rollen som stadens största sport där bandyn dominerat i många år. Den relativt ålderstigna publiken runt Skogsvallen talade mest om storhetstiden och om sedan länge slocknade stjärnor.
Ett i raden av VM med unga idrottare som drömmer om att bli stjärnor.
Otacksamt för Lennart Skantz och de andra lirarna som ständigt jämfördes med klubbens ikoner. Men ”Skasse” och hans lagkompisar vann åtminstone en persons hjärta.
Förra veckans reflektion gav ett mycket stort gensvar från er läsare.
”Idiot” och ”efterbliven” var två omdömen sedan jag uttryckt åsikten att SVT:s satsning på junior-VM är hårresande.
Nio personer varav fyra expertkommentatorer och då inräknat endast de som syns i rutan.
Att det finns många som uppskattar JVM är ingen nyhet. Tycker själv att det kan vara kul att se några perioder då Sverige möter starkt motstånd. Eftersom det handlar om juniorer får man lägga kravet på spelstandard efter det.
Initierade och mycket läsvärda Hockeynews listade inför årets turnering 20 svenska JVM-spelare vilka senare hade en ”superkarriär” i NHL.
20 stora NHL-stjärnor är mycket imponerande för ett så litet land.
Kanske finns det också en framtida NHL-stjärna även i årets lag som på söndagen möter Finland i semifinal.
Turneringen är den 50:e i ordningen och majoriteten spelare som under åren representerat Sverige låter inte höra tala om sig som seniorer.
Förutom de 20 ”superstjärnorna” har ett antal andra nått NHL medan det stora flertalet inte haft en internationell karriär.
Med det påpekandet finns ingen avsikt att förminska JVM utan bara att evenemanget ska tas för vad det är: ett i raden av VM med unga idrottare som drömmer om att bli stjärnor.
Att några av läsarna som kritiserar förra veckans text tycker att JVM är en av idrottsårets höjdpunkter finns självklart inget att erinra mot.
De som kallar mig idiot och efterbliven fascinerar på ett udda sätt och väcker nyfikenhet.
Kollar därför deras FB-sidor.
Det är medelålders män med fru, barn och arbete.
Om dessa män reagerar så häftigt inför en text om en juniorturnering i hockey – vilka ord använder de då mot meningsmotståndare i allvarligare sammanhang?
God fortsättning på 2026!
