Jill Johnsson berömde publiken som vågade sig till Lisebergs stora scen under söndagkvällen. Men regnet uteblev under den nästan en och en halv timme långa konserten med Jill – Sveriges svar på Bonnie Raitt. Det var en väldigt blandad publik och jag såg många barnfamiljer som hade bänkat sig nära scenen.
Jag hade nog förväntat mig detta och även att musiken skulle vara anpassad och polerad så att den skulle passa alla. Men till min stora glädje visade Jill upp en råare sida med hjälp av det sex personer starka kompbandet som följt henne under hennes turné Music Row (detta var sista spelningen på turnén).
Jag måste erkänna att jag inte följt Jills skivproduktion så noga genom åren, och att jag hade fördomen att hon mest spelar lättsmält radiopop/country som går hem i alla läger. Men här lät det mer som välgjord och tung sydstatsrock à la Little Feat, med mycket slidegitarr och tungt trumkomp. Vilket ös!
Det blev en del nyskrivet material i den andan som till exempel ”You better think again”, men även en del sköna covers av bland annat Dolly Parton, Emmylou Harris och Rolling Stones. Hennes tolkningar av John Prines ”Angel of Montgomery” och Eagles ”Desperado” var verkligen underbara att höra. Hon presenterade Boudleaux Bryants gamla klassiker ”Love hurts”, som i hennes tycke är världens vackraste kärlekslåt, och den levererades av bandet med den äran.
Fanns det inget negativt då? Nej, Jill är nog en artist som alla gillar. Förutom att hon sjunger bra och har en stark scennärvaro och utstrålar glädje och värdighet, så har hon den där trygga lättsamma personligheten som charmar alla. Jill Johnsson känns med andra ord väldigt äkta.
Foto: Anders Eriksson, Epoch Times Sverige
