När iranska oppositionella i diasporan marscherar tillsammans med israeliska grupper och talar om århundraden av vänskap är det mer än symbolik. Det uttrycker en vilja att återknyta till en iransk historia som den islamiska republiken har trängt undan: en nationell identitet som inte definieras av regimens religiösa ideologi.
År 539 f.Kr. erövrade Kyros den store Babylon och möjliggjorde för de judar som förts dit i exil att återvända till Jerusalem och återuppbygga templet. I Jesaja 45:1 kallas Kyros till och med Guds smorde. I dag har han blivit en symbol för delar av den iranska opposition som vill lyfta fram landets förislamiska historia. Judiska gemenskaper har funnits i det persiska området i över 2 500 år. Relationen har rymt både tolerans och förföljelse, men minnet av Kyros erbjuder en annan historisk berättelse än den som den islamiska republiken företräder.
Under shahen Mohammad Reza Pahlavi utvecklades en strategisk relation mellan Iran och Israel. Iran levererade olja till Israel, länderna samarbetade inom underrättelseverksamhet och teknik, och båda såg arabnationalism och sovjetiskt inflytande som gemensamma hot. Relationen var pragmatisk och ibland diskret, men reell.












