Vi är ännu inte inne på själva valåret 2026, men att valrörelsen är igång råder det ingen tvekan om. Tyvärr är det som stjäl rubriker och syre inget som lovar gott inför de kommande kampanjerna.
Politiskt intresserade har förstås sedan länge funderat och spekulerat kring hur den kommande valrörelsen kan arta sig. En teori som väcktes inom diskussioner på denna tidnings redaktion var att de flesta partier upplever att de har mer att förlora än att vinna på att göra egna utspel, och att man snarare kommer att vänta på att motståndarna ska göra eller säga saker man kan angripa dem för. En tämligen nervös och avslagen valrörelse alltså, åtminstone sakpolitiskt.
Problemet är ju bara att så mycket står på spel att valrörelsen knappast kommer att gå lugnt till väga för det. Konfliktnivån och polariseringen i svensk rikspolitik har drivits upp till en nivå som knappast är motiverad sett till de sakpolitiska skiljaktigheterna. Med benäget bistånd från medierna ägnas framför allt stor kraft åt att på olika sätt undergräva motståndarens trovärdighet. Det handlar mycket om den taktik som på amerikanska refereras till som att ”kasta så mycket saker som möjligt på en vägg och se vad som fastnar.
