Hur Kinas amatördiplomater "undervisar" västerländska institutioner
Studenter röstar i en av många kommittéer den första dagen på Harvard World Model United Nations (Harvard WorldMUN) vid World Forum. Mer än 2500 studenter från mer än 50 länder diskuterar vid World Forum internationella frågor rörande krig, fred, säkerhet och mänskliga rättigheter. Foto: Robin Utrecht / AFP /Getty Images


När en handledare från en kinesisk delegation såg att programmet angav Taiwan som ett land blev det problem. Han protesterade. Protesten var inte nödvändig, men den är förståelig då han förväntas representera den kinesiska policyn.

Hur är egentligen situationen i Taiwanfrågan? Folkrepubliken Kinas officiella hållning är denna: ”Det finns bara ett Kina i världen. Taiwan är en del av Kina och [Folkrepubliken Kina] är den enda legala regeringen som representerar hela Kina.”

Detta är i själva verket olika frågor. Sedan FN lämnade över platsen från Republiken Kina (som inkluderar Taiwan) till Folkrepubliken Kina, har ingen någonsin ifrågasatt denna policy, om ett Kina – inte FN, inte USA, inte ens de länder som har diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina.

Legitimiteten hos revolutionen kan dock inte automatiskt översättas till legitimitet att styra. Mao försökte etablera ”fortsatt revolutionen” för att förlänga legitimiteten i revolutionen som slutade enligt naturens lagar när han dog.

Deng Xiaoping och hans efterföljare försökte använda ekonomisk utveckling som alternativ. Nåja, den tvåsiffriga ökningen av BNP kan inte vara för evigt. Efter 65 års styre står kommunistpartiet fortfarande för denna utmaning: är Folkrepubliken Kina den enda legala makten som kan representera hela Kina? Och tiden är inte på kommunistpartiets sida.

När kinesiska delegater protesterade på HUMN försvarade de inte ”ett Kina” utan försvarade istället kommunistregimen.

Amatörtimme

En annan typisk historia med Kinas amatörmässiga diplomater inträffade på en konferens i Portugal. Hanban, som är ansvarigt för Konfuciusinstituten runt om i världen, var sponsor till konferensen. Xu Lin, chefen för Hanban, upptäckte att programmet också angav Chiang Ching-kuo Foundation for International Scholarly Exchange från Taiwan, som sponsor.

Xu deklarerade att det var ”politiskt” att Taiwan angavs som sponsor i programmet och beordrade att de fyra sidorna som innehöll information om sponsorn från Taiwan skulle tas bort.

Vad fick Xu Lin att tycka att hon hade rätten att bedöma vad som var ”politiskt”, och vad fick henne att tro att hon hade makten att vidta åtgärder? Även om Hanban är ett statligt organ och Xu Lin är en hög tjänsteman så är hon fortfarande en amatör när det gäller internationella relationer och diplomatiska aktiviteter.

Under filmfestivalen i Tokyo i oktober 2010 beslöt Jiang Ping, chef för den kinesiska delegationen, att Kina skulle dra sig ur evenemanget eftersom Taiwan eller organisatören vägrade att ändra ”Taiwan” till ”Kina Taiwan” eller ”kinesiska Taipei”.

Eftersom Taiwan hade använt samma namn för att vara med på liknande filmfestivaler i åratal utan några problem trodde vissa att händelsen orsakats för att genera Taiwan, Japan, eller båda.

Om så vore skulle talespersonen för Folkrepubliken Kinas utrikesdepartement ha svarat jakande på en fråga från pressen huruvida Folkrepubliken Kina ”blockerade” Taiwans deltagande.

Talespersonen använde meningen ”vi har noterade relevanta rapporter” som om han hade fått nyheten från media, precis som alla andra. Detta väckte en allvarlig oro för huruvida det som hade hänt, representerade Folkrepubliken Kina.

Vem är ansvarig?

Sådana incidenter inträffar hela tiden i olika länder. Trots att det finns ett Taiwan-kontor i kommunistpartiets centralkommitté (som också går under ett annat namn, Folkrepubliken Kinas kontor för Taiwan-angelägenheter), om incidenten inträffar i ett annat land, eller om en tredje part är inblandad, är det ändå utrikesdepartementets territorium.

Om departementets talesperson bara ”noterar” från ”rapporter” som alla andra, undrar folk vem som är ansvarig för Kinas utrikespolitik. Det värsta scenariot är att alla – handledaren för studentdelegationen vid HMUN, chefen för Hanban, den ansvarige för delegationen på filmfestivalen – har makt att ställa till en scen baserat på sitt eget omdöme vid vilket internationellt evenemang som helst.

Tyvärr är internationella frågor mycket känsliga och svåra. Det är därför de flesta länder låter yrkesmän hantera dessa frågor. Men så är inte fallet i Kina.

Varför tillåter regimen sådana amatörer att ta utrikesfrågor i egna händer? Amatörerna vet vad kommunistpartiets verkliga Taiwanpolicy innebär – att ställa till problem för Taiwans medverkan i internationella evenemang. De skulle aldrig hamna i trubbel för detta när de återvänder till Kina. Vanligtvis blir de belönade för den här typen av beteende.

Gradvis börjar de organisationer i västländerna som har hand om Folkrepubliken Kinas kulturella utbyten, sport och utbildningsprogram att följa kommunistpartiets policy. Ett exempel är Konfuciusinstitutens öppna diskriminering av Falun Gong-utövare. Den här diskrimineringen är olaglig i de flesta västländerna.

Hur många universitet har sagt ”nej” till en sådan policy? Än så länge bara ett: McMaster University i Kanada bröt sitt kontrakt med Konfuciusinstitutet till följd av en lärares synpunkter angående mänskliga rättigheter.

I de flesta fall accepterar arrangörerna i västvärlden den kinesiska regimens krav och värderingar, inte tvärtom. Som vanligt är det inte den kinesiska delegationen, utan dess västerländska motsvarighet som lär sig läxan och gör reträtt.

Den viktiga frågan är om vi egentligen behöver ett sådant ”konstruktivt” ingrepp av regimen. Har något av dessa program uppnått någonting så här långt? Kanske är det dags att ”ta sig utanför den fjärde ringleden” som Michael Auslin föreslog i en opinionsartikel i Wall Street Journal nyligen: Det är dags att engagera det kinesiska folket, inte regimen.

Översatt från engelska.