Hellre bo kvar än flytta


Benägenheten att flytta är inte längre så stor som den var på 1970-talet. Emma Lundholm forskare vid Umeå universitet har i sitt doktorsarbete undersökt vilka svenskar som numera flyttar mellan olika regioner jämfört med 1970-talet.

På 1970-talet var det bristen på arbete hemmavid som orsakade flyttningen. Männen fick jobb och kvinnor och barn följde med. Men det fanns en kampanj, vi flytt int´, och efter den fanns en stereotypisk bild av att man flyttade av tvång på grund av arbetsmarknaden. Den här bilden hängde med tills man på 1990-talet frågade dem som då flyttade om orsaken till flytten. De flesta menade att de hade flyttat för att de ville det och var nöjda med sitt beslut.

I en nordisk enkät framkommer att endast 20 procent anger arbetet som den viktigaste flyttorsaken. För merparten är det annat som styr, till exempel att komma närmare släkt och vänner, flytta ihop eller isär, byta miljö. De tycker att de fått det bättre efter flytten.

Det framkommer i Emma Lundholms undersökning att dagens barnfamiljer flyttar betydligt mer sällan än de gjorde för trettio år sedan. Femåringarna, som exempel, flyttar hälften så ofta idag. Hon anser att det beror på att när man är ung flyttar man, alltså innan man fått barn och skaffat sig ett arbete. En anledning till att allt färre barnfamiljer flyttar tror Emma Lundgren är att många barn har föräldrar på två ställen och det gör det svårare att flytta.

Undersökningen visar också att folk generellt är mindre benägna att flytta. Det spelar ingen roll om möjligheten till pendling är bra eller dålig. Att folk bor kvar på ett ställe är snarare en följd av att man pendlar än orsaken till pendlingen.

Fredagen den 16 november försvarar Emma Lundholm sin doktorsavhandling med titeln New Motives for Migration? On Interregional Mobility in the Nordic Context i Umeå.