Vi människor har en märklig tendens att ignorera hot som växer långsamt, likt grodan i den klassiska liknelsen. Placera en groda i en gryta med vatten och värm det gradvis – den märker inte faran förrän det kokar och det är för sent att hoppa ur.
Denna bild, med rötter i Aristoteles diskussioner om vana och förändring, fångar en mänsklig svaghet: vi agerar ofta inte på risker som byggs upp över tid. Till skillnad från grodan, som är omedveten, kan människor dock uppfatta faran tidigt men komma att avstå från att nämna den av rädsla för sociala konsekvenser. Filosofiskt sett handlar det om hur vi uppfattar verkligheten och varför vi dröjer med att agera, även när vi anar vad som komma skall.