Detta är fjärde och avslutande delen av den kinesiske människorättsadvokaten Gao Zhishengs brev till USA:s kongress och senat. Efter att de kinesiska myndigheterna fick kännedom om det greps han och hans belägenhet är i dag okänd. Läs gärna del ett, två och tre genom att klicka på länkarna.
Ma Lianfu och hans syster bodde också i Peking. Deras föräldrar dog när de var mycket små. De var beroende av hyresinkomsten från de 16,5 hus de ärvt för att klara försörjningen. Efter regeringens förvaltnings- och skötselkampanj 1958, gav regeringen dem endast 15,61 yuan (c:a 15 kr) i hyra per år. På grund av det blev syskonen hemlösa. Personal från Tiantanghefarmen tog med tvång Ma till deras arbetsläger. Inte förrän 1992 återvände de till Peking, arbetslösa och hemlösa. Dessa två äldre personer fick utstå många hjärtskärande prövningar. Till och med i dag placerar regimen periodiskt Ma i husarrest under KKP:s stora festivaler och hyllningsfiranden.
År efter år har hundratusentals offer för policyn för förvaltning och skötsel av egendomar och deras arvtagare fortsatt med vädjanden om den orättfärdiga situationen. Den 15 december 2006 utfärdade kommunistpartiets departement för byggnadsadministration ett dokument med nummer (2006)208 beträffande byggnader, i det betonades starkt och uttrycktes tydligt att ”egendomar som konfiskerades under policyn förvaltning och skötsel av egendomar ägs nu av staten. Äganderätten får inte ändras”. Dokumentet instruerade också de lokala myndigheterna att uppmärksamma dessa egendomar eftersom de är ”politiska” frågor och ”känsliga” till sin natur. Det står också: ”I frågor relaterade till dessa egendomar; ingen får intervjua eller rapportera dessa saker utan godkännande från departementet för byggnadsadministration”. Miljontals individers äganderätt till fastigheter blev följaktligen tillbakavisade genom en del av ett författningsstridigt dokument. I dagens Kina är de som har makten verkligen värdelösa i termer av dygd och samvete. Än värre än deras avsaknad av sådana egenskaper, är att de har fått makten precis just på grund av denna brist på dygd och samvete. De rika bidrar inte med en enda liten del av sin rikedom till samhället. De är oerhört mycket mer upptagna av att upprätthålla status quo än att ändra det. De har stått i maskopi med en politisk klick som är avskydda av alla och respekterade av ingen. Med ursäkten att deras föräldrargeneration gjorde obeskrivbara prestationer försvarar de dagens diktatur, de håller fast vid och skyddar sina privilegier med alla medel.
Mängder av gevär, poliser, och fängelserna är allt som räknas som deras ”andliga” rikedomar. Utan dygd eller samvete tar det ondskefulla aldrig slut; de verkar inte känna någon gräns när det gäller att begå grymheter. De bryr sig inte om hur mycket de är hatade eller hur negativ bild de visar upp eftersom de kan ta sin tillflykt till de ovan nämnda ”andliga” rikedomarna i sin fortsatta jakt. Det stora gemensamma hatet mot denna politiska klick utgör ännu en annan ”besatthet” i deras liv, på toppen av all deras existerande ondska.
Under de senaste 15 åren har denna politiska klick med våld rivit ned privatpersonernas hem i en fullständigt orimlig omfattning. De har förstört oräkneliga av de fattigas hem – en handling som inte skiljer sig nämnvärt från att slita kläderna av en fattig person mitt i den kalla vintern. Deras brott upphör inte här. Under en lång tid har de genom terror och olagliga tvångsmetoder obarmhärtigt kämpat med vädjanden och beskyllningar som i annat fall skulle härröra från offren. Ta Shanghai som ett exempel. För över ett årtionde sedan reste grupp efter grupp av lokala modiga medborgare till Peking, för att avslöja brotten som utfördes av (kommunistpartimedlemmarna) Huang Ju, Chen Liangyu, Han Zheng, Liu Yungeng, Wu Zhimming och andra. Åtskilliga miste livet på grund av detta medan många andra sattes under illegal övervakning, fick sina hem genomsökta, arresterades, sattes i arbetsläger och fängelser, tvångsintogs på mentalsjukhus, trakasserades, fick sina telefoner avlyssnade och utsattes för allt slags förtryck. Helt nyligen skrev 215 modiga Shanghaibor, inklusive den välrenommerade människorättsadvokaten Zheng Enchong, ett öppet brev till KKP:s ordförande Hu Jintao, där de listade upp alla brott begångna av den politiska klicken i Shanghai som hade skadat människors individuella rättigheter och egendomsrättigheter till det extrema. I ett öppet brev skrev de: ”Med alla medel drev de 2,8 miljoner Shanghaibor från stadens centrum till ytterorterna, tvångskonfiskerade jordbruksmarken och rev ned bostäder som ursprungligen tillhörde en miljon bönder i de avsides belägna förorterna”.
I mer än ett decennium har Shanghai varit ursprunget till, och centrum för att med våld beslagta mark och tvångsrivningar av hus för att tvinga folk att flytta. Bara under de senaste två åren har de styrande i Shanghai organiserat 4 000 kadermedlemmar från vädjanskontoren* för att fungera som en starskalig styrka med syfte att förhindra offren för att kunna vädja. De styrande organiserade också ett gäng råskinn för att klå upp civilpersoner så att staden kunde verkställa sin plan att tillägna sig marken. Civilpersonernas kroppar var brutalt misshandlade; ibland var de slagna till döds. Alla kanaler för att vädja var helt och hållet blockerade.
Sedan 2006 har åtskilliga privatpersoner blivit ihjälslagna, bland andra Duan Huimin, Du Ronglin, Dai rong, Chen Xiaoming. Några blev internerade på mentalsjukhus där de utsattes för en hård mental tortyr. Under denna tvåårsperiod, fick privatpersoner sina hem rannsakade; så som Zhou Dahua, Ma Yalian och 14 andra familjer, inklusive två anonyma familjer. Mentalt friska individer hölls kvar på mentalsjukhus, så som Liu Xianjuan (fängslad sex gånger), Lu Chunxiang (fängslad två gånger) och Hong Lingling (fortfarande fängslad). Hittills under 2007 har tre människor blivit slagna till döds. De är Duan Huimin, Chen Xiaoming och Zhou Dahua.
V. Miljöproblemen kommer att förstöra framtiden för en fjärdedel av jordens befolkning
Vi förnekar inte delar av den ekonomiska framgången som det kinesiska kommunistpartiet i vissa former har ”åstadkommit”, men dessa ”bedrifter” har skett på bekostnad av rättvisan, moralen och samvetet, liksom miljön. År 2005 sade miljöbyrådirektören: ”Om vi inte kan genomföra åtgärder för miljöskydd i samma takt som den ekonomiska utvecklingen går framåt är det slut med vårt ekonomiska mirakel”.
Det ekonomiska miraklet håller på att förvandlas till verkliga katastrofer. Algtillväxten i Taihusjön (i Wuxi i Jiangsuprovinsen) bevisar att KKP inte bryr sig om ifall det finns dricksvatten framöver, så länge som det kortsiktigt kan bravera med hög BNP.
Energiförbrukningen som krävs för att producera till ett värde av 10 000 yuan i Kina är sju gånger högre än i Japan och tre gånger högre jämfört med Indien. En fjärdedel av arealen i Kina har förvandlats till öken i en takt som överstiger 3 000 kvadratkilometer per år. Enligt en rapport från nyhetsbyrån Xinhua var 90 procent av grundvattnet förorenat i de flesta städerna. 75 procent av vattnet i floderna som rinner genom städerna går inte att använda som dricksvatten och fisken är inte duglig som föda. Miljöskyddsåtgärderna är mest som PR-nummer, liksom hela ekonomin. Än värre är att mindre floder och sjöar över hela landet är svårt förorenade. Dessa mindre vattendrag utgör grunden för nationens miljö, men de är inte inkluderade på miljöskyddslistan.
VI. Problemen som bönderna står inför
Den ekonomiska utvecklingen gagnar inte folket. De flesta områden på landsbygden är fortfarande fattiga, så fattiga att det är svårt för omvärlden att föreställa sig. Det finns visserligen inte längre någon jordbruksskatt, men den skatten var bara en av flera orsaker till fattigdomen. Den försvann men fattigdomen minskade inte nämnvärt.
Den nuvarande konstitutionen fastslår att all odlingsbar mark tillhör staten eller kommunen och att kommunernas ägande helt kontrolleras av staten. Logiken är sålunda: ”Staten äger marken, KKP regerar i staten och KKP styrs av byråkraterna”. I Kina är alltså KKP-byråkraterna de största markägarna eftersom de kontrollerar all mark. Hundratals miljoner kinesiska bönder sliter på denna mark under hela sina liv, men de äger inte själva marken. Detta är mycket orättvist.
Det finns för närvarande 120 miljoner stadsarbetare som är skrivna på landsbygden. De tillhör den största gruppen slavar i den mänskliga historien. De behandlas inte på ett värdigt sätt. De tvingas utföra ett hårt arbete under undermåliga förhållanden och tjänar högst 15 kronor per dag. Trots att lönen är så låg brukar arbetsgivarna ofta hålla inne den och betala alldeles för sent. Det finns alltså över 100 miljoner bönder som arbetar i städerna men de får ändå inte bilda fackföreningar. Därför blir de som individer förstås mycket svaga inför myndigheterna, vilket är huvudorsaken till att de utnyttjas på det här viset.
Efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 accelererade korruptionen. Den ekonomiska reformen, ledd av korrumperade tjänstemän, är i varje aspekt karaktäriserad av en ignorans för människors väl och ve. Bönder, stadsarbetare som består av bönder, arbetare som ofrivilligt tvingats till en för tidig pension och andra svaga grupper utgör majoriteten, det vill säga 70 procent av Kinas befolkning. Under sjukförsäkringsreformen var det precis dessa 70 procent av den kinesiska befolkningen som undantogs från systemet. Höga sjukvårdskostnader gjorde att de berövades möjlighet att söka medicinsk vård. Många tragedier utspelades följaktligen på landsbygden. Äldre begick självmord för att göra slut på lidandet.
Företagsutbildningen** som lades fram som ett förslag efter 1989, förde också med sig samma problem och drabbade allvarligt människors rättigheter. Även om det skulle vara nio års ”fri” utbildning, saknades statliga medel i flera regioner. Höga avgifter för utbildning på högre nivåer har blivit en mardröm för de sämre bemedlade.
Utbildningssystemet, som är monopoliserat av staten, har blivit alltmer korrupt och utbildning har förvandlats till en vinstmaskin för de akademiska byråkraterna.
Familjer med låga inkomster pressas på sina sista ören och tvingas slita mycket hårt för att kunna betala barnens utbildningsavgifter. Flera föräldrar har begått självmord så snart barnen har kommit in på gymnasieutbildning. Myndigheternas statistik visar att byråkraterna använde 400 miljarder yuan från statskassan varje år till banketter, ytterligare 400 miljarder yuan på resor och 400 miljarder yuan på fordon som påstås vara offentliga men dessa tjänstemän har ensamrätt att använda.
VII. Ett extremt orättvist rättssystem
Nuförtiden har de korrumperade rättsliga instanserna urartat fullständigt i sitt agerande, som är tvärtemot all lag och rättvisa. Högsta domstolen, som inte på något vis fungerar som ett rättsligt väsen, utfärdar ständigt rättsliga dokument i syfte att förhindra att medborgare utnyttjar sina rättigheter och som i stället gör att myndigheterna kan suga ut det kinesiska folket.
Dokumenten stipulerar att advokater och domare inte får ta sig an fall som handlar om bostäder som jämnas med marken, bönder som blir av med sin mark, fall som handlar om policyn ”Uthyrning av egendom”, fall som berör pensionerade militärer, förtidspensionärer eller Falun Gong-utövare.
Det finns inga gränser för deras brott mot principerna och andan inom ett sunt rättsligt system. Ett typiskt exempel på felaktiga avrättningar i Hebeiprovinsen och Inre Mongoliet är den orättfärdigt avrättade Nie Shubin. För att dölja misstaget underlät det rättsliga systemet att bestraffa den riktiga brottslingen. Lagen, moralstandarden och känslan för rättvisa har degenererat till en nivå som är lägre än den hos en simpel tjuv.
VIII. Katastrofer har blivit vardag
Människor drabbas hela tiden av en rad katastrofer. Det rapporterades den 30 augusti 2007 i Nanfang Zhoumo att översvämningarna i Sanmenxias kolgruva i Henanprovinsen den 29 juli gjorde att 69 gruvarbetare blev innestängda. Den 14 augusti 2007 kollapsade Fenghunagbron i Hunanprovinsen som fortfarande var under uppförande och 64 personer omkom. Den 17 augusti gjorde översvämningarna i Huayuans kolgruva i Xintai i Shandongprovinsen att 172 gruvarbetare stängdes in och drygt 30 dagar senare var de fortfarande inte räddade. Deras möjligheter att överleva är mycket små. Den 19 augusti 2007 drabbades Zoupings aluminiumfabrik av en explosion och 16 arbetare dog. Den 30 augusti 2007 rasade en mindre kolgruva i Fangshandistriktet i Peking och de lokala myndigheterna beslutade att avbryta alla räddningsinsatser inom mindre än 48 timmar.
Till allas förvåning beordrade de lokala myndigheterna till och med offrens arbetskamrater att avbryta sina egna försök att rädda sina vänner. Liu Guojun och flera andra arbetare låstes in i syfte att hindra dem från fler räddningsförsök, ända tills två instängda arbetare mirakulöst tog sig ut från gruvan helskinnade efter 132 timmar. De överlevde genom att kämpa vidare med outtröttligt mod och genom att dricka urin under sin kamp för överlevnad. Många gjorde sarkastiska uttalanden om de lokala myndigheternas omänskliga beslut: ”Det var tur att de två arbetarna inte kände till myndigheternas ‘vetenskapliga beslut’ att förbjuda alla räddningsinsatser; i annat fall skulle deras försök att rädda sig själva betraktas som olagligt”.
Mina damer och herrar, KKP-regimen har berövat mig min yttrandefrihet, min pressfrihet och under det senaste året gjort det genom att utnyttja de mest primitiva metoder. Så snart jag började skriva på detta brev fylldes sinnet av en uppsjö av känslor. Jag skriver av djup övertygelse, det vill säga att jag vet att ovan nämnda brott verkligen existerar och att de utgör kränkningar av hela den mänskliga rasens lagar, rättigheter och friheter, inklusive era.
Jag tror verkligen också att ni alla delar min övertygelse och vet att den som inte agerar när man ställs inför ett sådant faktum, inte är mottaglig och har gett upp allt ansvar som människa. Jag tror verkligen att ni alla vet, såsom vi vet, att västerländska regeringar offrar etik och värderingar till förmån för politiska och ekonomiska fördelar som just då finns framför näsan på dem.
Jag tror verkligen att ni alla, precis som jag, längtar efter att lyfta fram mänskliga principer, få bort tyrannin, stoppa ondskan och få ett slut på skammen som hotar hela den mänskliga rasen. Jag tror verkligen att ni alla, precis som jag, inser att diktaturen och arvet efter diktaturen under generation efter generation, är liktydigt med att behandla det kinesiska folket som privatägd boskap eller arvegods när ledarskapet byter toppskikt. Orsaken till att diktaturen ärver en sådan sak har ingenting med förmåga eller dygd att göra, utan snarare brist på dygd. Om den här verkligheten inte förändras inom kort, kommer mänsklig värdighet och rationalitet även i fortsättningen att besudlas och kränkas.
Ni måste väl alla anse, såsom jag anser, att tillmötesgåendet av denna ondskefulla totalitära regims begäran om att få vara värd för de olympiska spelen, utgör ett mörkt kapitel i de olympiska spelens historia och en skam för hela den mänskliga rasen.
Mina damer och herrar, det är svårt för mig att skriva det här brevet. Om dessa brott bara hade begåtts någon eller några gånger, tror jag ändå att var och en av er hade blivit lika berörd som jag är. Men nu är det så att dessa omänskliga tragedier har blivit vardag över hela landet. Många har vant sig vid det och reagerar inte längre.
Orsaken till att KKP kan behålla sin makt är att de avsiktligen attackerar våra samveten och bedövar oss med lögner, de urholkar vår moral för varje dag, ända tills en del blir så hjälplösa att de till och med börjar tro på KKP, vilket i sin tur blir till ett passivt stöd.
Dessutom har de degenererat människors grundläggande moral till den grad att vissa till och med försvarar och rättfärdigar KKP:s illdåd. Regimen känner sig därför temporärt lättad eftersom den anser att dess makt är tryggad. Idag har KKP utvidgat sin strategi av moralisk korruption till att omfatta hela världen. Om KKP verkligen tillåts vara värd för de olympiska spelen innebär det en stor framgång för deras globala moraliska korruption.
Mina damer och herrar, ett samhälle har sitt ”immunsystem” för att slippa allvarliga synder, vilket byggs upp av moral, lagar, allmän opinion, maktfördelning, tillsyn med mera, eftersom alla vill leva i fred och inte under terror. När vi betraktar alla brott mot mänskligheten som äger rum över hela landet och de ondskefulla dåd som kränker människors grundläggande sinne för rätt och fel, som sker inom de rättsliga systemen, media och miljö, har vi inget val utan tvingas erkänna att vårt sociala ”immunsystem” är fullständigt förstört.
Kraften som förstör det och förhindrar att det byggs upp igen är det kinesiska kommunistpartiet. Om ni tänker på mig, såsom advokat, som en del av ett rättssystem, ber jag er att komma ihåg att ingen mer än jag, såsom offer, längtar efter ett rättvist rättssystem men varje dag som KKP existerar är en dag som inte tillåter en fungerande rättslig rättvisa.
Mina damer och herrar, Martin Luther King sade en gång:
”En orättvisa som begås på en plats utgör ett hot mot all rättvisa”. (Brev från ett fängelse i Birmingham, Martin Luther King, Jr, 16 april, 1963)
KKP:s sätt att resonera i den här frågan är helt omvänt. För dem är ”rättvisa på en plats ett hot mot alla orättvisor”. Även om rättvisan inte attackerar ondskan som sin fiende, kommer ondskan att attackera rättvisan som sin fiende eftersom själva existensen av rättvisa utgör ett hinder för ogärningsmän.
Kära damer och herrar, just nu existerar både sorg och hopp i Kina. Det är tragiskt att tjänstemän på olika nivåer har satt sig i en sits där de stjäl vanliga människors egendom; mutor är kutym från botten- till toppskikt och högre tjänstemän försvarar lägre tjänstemäns brott. Det kinesiska samhället befinner sig i en slags förvrängd balans, liksom ett ekologiskt system som tolererar fel och brister, självjusterande och självgående.
Denna förvrängda ekologiska ”balans” utgör en grundläggande bas för KKP och förklarar varför regimen inte har störtats ännu, trots att den har begått alla slags illdåd. Oavsett hur vackra förhoppningar Hu Jintao och Wen Jiabao må ha, så är de som individer fullkomligt oförmögna att förändra detta tillstånd.
Hoppet ligger hos de andliga grupperna, till exempel Falun Gong eller kristna grupper, som bygger upp moralen genom sin övertygelse. De förändrar Kinas öde genom sina fredliga protester mot KKP:s tyranni och genom att hålla fast vid sin övertygelse. De utgör grunden för Kinas utveckling och stabilisering i framtiden. Varje politiker som vill skapa förbindelser med Kina bör inse detta faktum.
Att genomföra förändringar i Kina verkar mycket svårt på grund av KKP:s obetalbara skuld. De har dödat 80 miljoner kinesiska medborgare och har sålunda gjort sig skyldiga till värre brott än nazisterna. KKP tog livet av studenterna som ropade efter demokrati den 4 juni 1989 just eftersom de är fullt medvetna om sin obetalbara skuld. Samtidigt är en förändring av Kina inte svårare än att den kan uppnås genom ett moraliskt uppvaknande hos var och en. Mycket kan göras på den punkten.
Om man genom sina handlingar och inte bara ord stödjer de fria medierna som avslöjar KKP:s brott, stödjer ansträngningarna att bryta igenom KKP:s internetblockad och sprider sanningen i Kina och stödjer organisationerna som fredligt protesterar mot KKP, då kan Kina förändras på kort tid.
Mina damer och herrar, ni är fullt kapabla att vidta åtgärder nu för att stoppa alla KKP:s brott mot mänskligheten. Som president Reagan sade: ”Om inte vi gör det, vem ska då göra det? Och om vi inte gör det nu, när ska det då ske?”
Slutligen vill jag bara citera USA:s trettioandra president, Franklin Delano Roosevelt, i sitt tal till nationen år 1941:
”I framtiden, som vi försöker trygga, ser vi fram emot en värld som bygger på fyra grundläggande mänskliga friheter. Den första friheten är yttrandefriheten och rätten att uttrycka sig fritt var som helst i hela världen. Den andra är friheten för varje individ att dyrka Gud på sitt eget vis varhelst i världen. Den tredje är friheten att äta sig mätt, som i världsliga termer innebär ekonomiska förhållanden som gör att varje nation kan ge sina invånare ett fredligt liv i välmåga överallt i världen. Den fjärde är frihet från fruktan.”
Jag hörde att president Bush hade beslutat att närvara vid de olympiska spelen nästa år. Ursäkta mina ord, men jag vill utropa: ”Herr president, vad håller du på med? Har du studerat hur president Reagan hanterade 1988 års olympiska spel i Seoul?” Jag vill påminna alla mina vänner här också; jag hoppas att mina vänner i kongressen, i både senaten och representanthuset, kan vara ett föredöme för den mänskliga civilisationen, precis som vid 1988 års olympiska spel i Seoul.
Jesus sade: ”Gör mot andra vad ni vill att de ska göra mot er!” Alla som kämpar i KKP:s fängelser, alla som gråter när de utsätts för KKP:s tortyr, de som lever som hemlösa för att undvika förföljelse, alla dessa människor behöver er hjälp. När KKP hälsar er välkomna med fanfarer, röda mattor och champagne, när ni imponeras av skyskrapor och bländas av lysande neon, då hoppas jag att ni skänker en tanke åt dessa människor som lider. Må Gud välsigna Amerika. Må Gud skänka var och en ett sinne för rättvisa, ansvar och fast beslutsamhet. Må frihetens ljus stråla över Kina, så att ondskan inte har någonstans att gömma sig på och må de förföljda slippa sitt lidande.
Vänliga hälsningar,
och med hopp om fred och hälsa åt alla!
Gao Zhisheng
12 september, 2007
Fotnoter:
* Efter kulturrevolutionen skapades ett system och en speciell myndighet där medborgarna direkt skulle kunna framföra klagan över de brott som de blivit utsatta för, direkt till centrala myndigheter istället för att gå igenom makthierarkin.
** Företagsutbildningsreformen innebär att utbildning görs till vinstdrivande affärer.
