Gaia – en levande jord
Gaia-hypotesen föreställer sig vår jord som en självreglerande varelse som lever och andas. (Foto: NASA/UNIVERSITY OF IOWA)


Många anser att naturen har en inneboende vishet, men hur är det egentligen med det?

Bland alla nutida vetenskapliga hypoteser är Gaia-hypotesen den som tydligast tänjer på gränsen mellan det konkreta och det gudomliga. Under de senaste fyra decennierna har forskarna blivit alltmer intresserade av den, och alltmer talar för idén om en ”levande jord”.

Vad innebär Gaia-hypotesen? Teorin har fått sitt namn efter en antik grekisk gudinna och beskriver vår planet som en självreglerande varelse som lever och andas.

Betrakta till exempel den luft vi andas. Syre är ett absolut nödvändigt ämne för praktiskt taget alla levande organismer, från bakterier till fiskar och människor. Denna gas har under många årtusenden utgjort 21 procent av gaserna i jordens atmosfär på grund av att vissa levande organismer (växter) kontinuerligt frigör den. Syre – som är ett mycket reaktivt ämne – har förmågan att kombinera andra gaser och mineraler i jordens atmosfär och skorpa och försvinner helt i sin frigjorda form.

Men trots denna instabila situation förblir jordens atmosfär relativt konstant i sin livsstödjande funktion. Detta var en av de observationer som kemisten James Lovelock beskrev vid en vetenskaplig konferens som hölls i Princeton 1969. Lovelock utmanade föreställningen om att naturen bara är ett slumpmässigt spel och hävdade att jorden mycket väl kan fungera som en gigantisk levande organism, som organiserar alla former av materia, både organisk och oorganisk, med det bestämda syftet att skapa en miljö för att upprätthålla liv. Trots hans tidigare meriter – bland vilka kan nämnas hans banbrytande känsliga instrument på rymdskeppet Viking på dess Marsresa – fick Lovelocks tankar om en levande jord utstå hård kritik från hans kollegor.

En annan fråga Lovelock tog upp var den konstanta koncentrationen av salt i havsvattnet, som håller sig på en optimal nivå för existensen av liv. Vetenskapen har upptäckt att vatten i floder konstant drar med sig mineralsalter till havet, men när havsvattnet avdunstar och formar moln så tar det inte saltet med sig. Om vi följde ett strikt logiskt tänkande skulle vi dra slutsatsen att saltkoncentrationen i havet borde öka med tidens gång. Detta sker emellertid inte. Saltkoncentrationen har förblivit oförändrad under århundraden. Enligt dem som stödjer Gaia-hypotesen är detta på grund av att en kolossal varelse upprätthåller en intern jämvikt – ett fenomen som vetenskapen kallar ”homeostasis” (även om detta normalt gäller för cellulära organismer).

Somliga tror att svaret på detta underliga fenomen kan hittas i skapelsen av saltgruvor. Med tidens gång formar vattnet en bukt och blir senare omgivet av land. Vattnet inuti avdunstar och bara saltet blir kvar. Denna del av jorden blir senare täckt av stoft och lera, vilket senare omvandlas till solitt berg och hindrar en potentiell framtida flod från att föra med sig saltet. Kan denna mekanism så slumpartat reglera saltkoncentrationen på så vis att vattnet aldrig blir obeboeligt för fiskar och andra levande varelser i havet? Enligt dem som stödjer denna teori är det inte bara en produkt av slumpartade omständigheter, utan snarare en process som kontrolleras av Gaia själv.

Ett mer aktuellt exempel på stöd för Gaias existens kommer från en upptäckt av forskare vid University of Hong Kong under ledning av Jiu Liao. Under studier längs olika havskuster noterade forskningsteamet att tidvattnet tycktes få havsbottnen att ”andas” när luft och fukt bytte plats på grund av vattentrycket på havsbottnen. Denna andning kan noteras vid de mest uppenbara fallen i form av luftbubblor som dyker upp från havsbottnen. Tidvattnet tycks påverka en rytmisk rörelse på havsbottnen och skapa något som verkar vara identiskt med respiration, men med en mycket lägre frekvens, naturligtvis på grund av jordens jämförelsevis enorma storlek.

Bevisen för den levande jorden som andas tar inte slut där. Nutida rapporter av forskare på Hawaiis Mauna Loa-observatorium visar att koncentrationen av koldioxid från 1955 till 1995 har varierat enligt ett rytmiskt mönster upp och ned, vilket somliga tillsammans med de bevis som samlats in från geografistationer tolkar som en jordisk inandning och utandning.

Gaia-hypotesen ställs emot den dominerande uppfattningen att lämpliga förhållanden för liv har upprätthållits under tusentals år endast genom slumpen – isolerade processer som fungerar oberoende av varandra och helt enkelt har råkat skapa denna sköra situation. Tron på att jorden är en levande varelse är en tanke som fram tills nu har fler skeptiker än anhängare, men inställningen förändras i takt med att bevisen fortsätter dyka upp.

Översatt från engelska.