Med hjälp av gps i bilen – eller inte – tar sig herr och fru Heimerson fram i labyrinter vid autobahn i Tyskland. Alla vägar leder framåt, men det hindrar tyvärr inte att man ibland kan hamna hopplöst fel.
Filosofer och miljardärer, uppfinnare och teknologie doktorer skakar på huvudet och blir fundersamma. Ämnet diskuteras när tänkande människor möts. Alla vill tänka efter och varna – och jag hör pratet i bilradion precis när jag kör vilse i Mecklenburg-Vorpommern. Jag har glömt ”ADAC Autoatlas”. Kompassen i min mage, som brukar leda mig rätt, fungerar inte. Solen står inte där den ska. ”Den stora fråga vi står inför är”, säger matematikern John C. Lennox: ”Hur kan en etisk dimension byggas in i en algoritm som i sig saknar hjärta, själ och förnuft?” Lennox, som författat ”2084. Artificial intelligence and the future of humanity”, diskuterar alltså AI. ”Stäng av eländet”, manar jag min hustru. ”Den stora fråga vi står inför är inte AI utan gps:en. Etiken struntar jag i. Men jag struntar inte i att gps:en vill att jag ska köra rakt in i en gödselstack.”
Poängen med gps är ju att du kan köra bil utan karta, kompass och huvud. Himlen är fylld av satelliter som håller koll på dig och din bil. Dock inte i Mecklenburg. Absolut inte om din gps går på LSD. Då är det kört. Rutinen är: Vi sätter oss i bilen, jag bakom ratten, hustrun med mobilen i handen och gps:en påslagen.
