Folket kommer först - regenten sist
Kina har en lång historia, redan för 500 000 år sedan fanns där människor. I den här grottan, ett av Kinas världsarv, har flera rester efter människor hittats som är ungefär så gamla. När den här historien äger rum hade kineserna redan skaffat sig många insikter om livet. (Foto: Wikipedia)


De stridande staternas period i den kinesiska historien omfattar perioden från 403 f Kr. till Qindynastins enande av Kina, år 221 f Kr. Det fanns då sju större stater som kollektivt kallas för De stridande staternas sju ledarskap, varav två av delstaterna var Qi och Zhao.

Kungen av Qi skickade en budbärare för att hälsa drottning Wei av Zhao, som var mor till Zhaos kung Xiaocheng. Innan hon öppnade kuvertet, i vilket kungen av Qis brev låg, frågade drottning Wei budbäraren:

– Hur blir skörden i Qi i år? Hur mår folket i Qi? Hur mår Qi statens konung?

Budbäraren blev upprörd och sade:
– Jag blev beordrad att komma hit och framföra hälsningar till er, Ers majestät, men du frågar om Qis skörd och människorna där, innan du återgäldar hälsningen från min kung. Tror du inte att du felaktigt satte en ärad person efter dem med lägre rang?

Drottning Wei svarade:
– Du kan inte säga så, för om det inte fanns någon skörd, skulle ingen överleva. Om det inte fanns några människor, skulle ingen kung kunna existera. Baserat på den prioritetsordning som jag nämnde, tog jag upp mina frågor. Antyder du att den grunden ska ignoreras och att små frågor istället ska betonas?

Drottning Wei pekade klart ut sin teori om hur ett land ska skötas, vilken visar att människorna är de värdefullaste medan regenterna inte är så viktiga.

Teorin att människorna ska komma före härskaren, fastslogs av Mencius.

– Människorna är de mest värdefulla, de jordiska gudarna och säden kommer härnäst och monarken är den minst viktiga. För att bli en bra kejsare måste därför människors hjärtan vinnas, att ha tillit till kejsaren är hur man blir prins i en feodal stat, och att få uppskattning från den prinsen är vägen till att bli en stor officer, sade Mencius.

Alltså, den som vinner hjärtat hos en prins i en feodal stat skulle kunna bli en bra officer, medan den som vinner kejsarens hjärta skulle kunna bli en prins i en feodal stat, och endast den kan bli en kejsare som vinner vanliga människors hjärtan. Eftersom människor är så viktiga, vad ska härskarna göra för att skaffa sig folkets hjärtan?

– Kungen som skyddar medborgarnas intressen ska aldrig störtas, var Mencius svar.

Mencius ansåg att en kung som bryr sig om människorna och låter dem bo tryggt och som arbetar med glatt hjärta, inte borde motarbetas av någon. Han menade, för det första, att en erövrare måste ha ett medkännande sinne för att kunna älska sitt folk.

För det andra, att kunna göra det möjligt för människor att äga sin egen egendom, göra det möjligt för människorna att ha en evig och stabil inkomst från den, så att de kan tjäna sina föräldrar, föda sina hustrur och uppfostra sina barn.

För det tredje, måste en erövrare betona utbildning av sitt folk för att göra dem medvetna om anständighet, uppförande och dygd. Följden blir att människor kommer att leva tryggt och arbeta med glädje och därmed kommer landet att styras under en lång period av säkerhet och stabilitet.

De kloka forntida kejsarna var alltid medvetna om principen om att sätta människor i första rummet och regenten sist. De räknade också med att vinna människornas hjärtan så de kunde ha framgång med att säkra monarkin. De ansåg frågan om att ge människor ett tryggt boende och en stabil verksamhet som en topprioritering i skötseln av landet.

Om det fanns några ovetande eller våldsamma tyranner som inte skyddade människorna utan till och med torterade dem, skulle medborgarna komma att leva i svårigheter. Tjänstemännen och folket i det landet skulle låta kejsaren gå i exil eller till och med mörda den dåliga regenten och stödja en annan kejsare.

Xia Jie var den siste kejsaren av Xiadynastin. Han var känd som brutal och oanständig. Shang Tang uppmanade armén att störta Jie och etablerade Shangdynastin (1600 f Kr). Omkring 600 år senare satt kung Zhou, den sista kejsaren av Shangdynastin vid makten. Han hade en brutal läggning och hängav sig fullständigt åt alkohol- och sexmissbruk medan han fängslade oliktänkande. Av den anledningen förenade sig kung Wu med en annan vasallstat för att störta kung Zhou för att i stället bygga upp Zhoudynastin (770 f Kr).

Qistatens kung Xuan, som regerade mellan 342-324 f Kr frågade Mensius:

– Är det sant att Shang Tang fördrev Xia Jie i landsflykt och att kung Wu störtade Shang Zhou?

– Händelsen har noterats i historieböckerna, svarade Mencius.

– Är det anständigt att en feodal tjänsteman dödar kungen, frågade kung Xuan.

– Den som förstör människors dygd kallas för ”tjuv” och den som skadar rättvisan kallas ”brutal”. Den som missbrukar både mänsklig dygd och rättvisa kallas ”diktator”. Jag hörde att kung Wu störtade diktatorn men aldrig att han mördade en kejsare, sade Mencius.

Dödandet av en kejsare kallas Shi (mord) vilket ansågs som ett absolut brott mot mänsklighetens moral. Men om mordet var på en brutal erövrare var ett sådant uppförande ett uppdrag som var stadfäst i himlen för att uppnå rättvisa och rädda folket från katastrof.

Det stod i gamla tider klart för det kinesiska folket att en linje kunde dras mellan gott och ont, eller mellan rätt och fel. Det fanns i det förgångna intellektuella kungar såväl som brutala tyranner. En vis kejsare tjänade inte bara sin tids människor och blev beundrad för det, utan skulle också bli ihågkommen generation efter generation.

En enfaldig och brutal tyrann däremot fick sin tids människor att leva i smärta och lidande. Han skulle betraktas som en skam av framtida människor. Den som förlorar människors hjärtan kommer att förlora politisk makt över sitt land. En enfaldig eller brutal tyrann skulle inte kunna regera länge och skulle bli föraktad av folket.

Läs på kinesiska: http://big5.zhengjian.org/articles/2008/7/20/53903p.html

På engelska  http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/5294/