Filippinska barn får svensk hjälp
Mikael Ljungberg tillsammans med ett av barnen på Filippinerna. (Foto: tillhör C.O.S.)


Vid jordbävningen i oktober i fjol rasade 217 hus av 218 i byn Tupas på ön Bohol i Filippinerna. Kvar stod bara ett enda hus – det svenskstödda barnhemmet C O S, som Mikael Ljungberg jobbar för. Snart är han på plats där nere igen, med hammare, såg och spik.

– Barnhemmet var den enda byggnaden som stod kvar, det är byggt enligt svenska normer. Det sprack lite i en vägg i två rum, det var allt som hände, berättar 46-årige stockholmaren Mikael Ljungberg har jobbat för den ideella organisationen C O S (Children Of Santo Nino) i snart ett år.

Han var på Bohol strax efter den stora jordbävningen i oktober. Barnhemmet, som officiellt tagit emot bara ett litet antal barn på grund av myndigheternas restriktioner, öppnade dörrarna på vid gavel.

– Tusentals hus rasade och försvann i slukhål. 500 000 personer bodde i tältläger, och en månad senare kom tyfonen och blåste bort alla tält för dem. Vi kan inte bara sitta med ett jättestort barnhem och jättestora ytor, utan då är det bara att öppna dörrarna så att folk får gå dit, berättar han.

Barnhemmet tog emot hundratals familjer och gav dem mat för dagen och tak över huvudet vid behov. Nu i februari har många hjälporganisationer som hjälpte till i initialstadiet dragit sig tillbaka, men situationen är fortfarande katastrofal, säger Ljungberg.

– Där tyfonen drog fram som värst, där är det riktigt illa. Man hittar ju fortfarande lik på gatorna, 4-40 om dagen, så mörkertalet om hur många som dog är ganska stort.

Han upplever filippinerna som ett härdat folk:

– När man frågar folk som vi svenskar gör: ‘Hur är det?’ så svarar de bara ‘det är bra’. Även om de har råkat ut för naturkatastrofer eller vad det än är. Deras standard är ju inte bra enligt våra mått mätt, den är dålig redan innan katastroferna, och trots allt de råkat ut för så är de fortfarande glada och de säger: ‘det är bara bra’. Hur mycket tål de?

Folk på Filippinerna dör fortfarande av sjukdomar som mässling och vattkoppor. De lever nära döden hela dagarna, säger Ljungberg.

– Jag upplever att de inte visar sorg. Är en människa död så är den död. Här hemma kan man gå och sakna mormor och morfar i 20 år efter att de har gått bort, men det är så mycket sådant i filippinernas liv så man lagrar inte på sig negativa saker, säger Ljungberg, utan att förminska katastrofens omfattning eller betydelse.

Han säger att det upprättats några tältbyar och att det finns lite mat, även om det saknas såväl mat som dricksvatten på många håll. På gatorna är det "total anarki", säger han.

– Ingeting fungerar, och mycket beror på landets politiska situation. Det råder ett politiskt krig om vem som ska göra vad och saker fastnar mellan stolarna.

Det var inte helt lätt att få tillstånd till barnhemmet, som startade 2007.

– De är nog för stolta för att ta emot hjälp. De säger ‘nej det behövs inte’. ‘Men ni har ju tusentals barn nere i hamnen här som äter sopor för att de svälter?’ ‘Nej det har vi inte’, svarar de. Man vill sopa det dåliga under mattan. Det ska inte finnas, eller inte synas rättare sagt. Det verkar inte finnas några planer för hur man ska komma till rätta med problemet heller.

Till slut fick de tillstånd att ta emot 16 barn, men i praktiken har de hjälpt många fler. I och med naturkatastroferna förstördes alla kommunikationsvägar, och utom myndigheternas kontroll har de hjälpt så många de bara kan. Nu har borgmästaren och guvernören i Tupas lärt sig att uppskatta C O S jobb och när Ljungberg åker ned i april ska han träffa dem och diskutera vidare samarbete.

– Sedan ska jag nog flacka runt med hammare, såg och spik och hjälpa till att bygga upp provisoriska hus. Sedan ska jag avsätta ett par dagar till fadderverksamhet som vi ska starta upp efter förfrågan.

Många barn har mist sina föräldrar i naturkatastroferna. Ibland lyckas de söka upp barnens släktingar så att de kan tas om hand av dem. Annars försöker man hitta ett nytt hem.

– Det går att adoptera i Filippinerna, men adoption är en lång och krånglig process. Det är ofta bättre att låta barnen vara gäster och låta dem få det bra.

Ljungberg kommer även att hjälpa till med att bygga upp en ny skola i Tupas för att ersätta den som rasade. Den beräknas vara färdig i slutet av maj eller i början av april.

Han hoppas att folk vill fortsätta att åka till ögruppen på semester, eftersom turismen är en så stor ekonomi för landet.

– Det är minst lika fina miljöer som i Thailand, och billigare. Dessutom pratar alla engelska. Man lärde sig efter tsunamin i Thailand att vad de behövde var att få dit turister. Om turisterna vänder dem ryggen förlorar de en stor inkomstkälla.

För Mikael Ljungberg är barnhemmet på Filippinerna ett livslångt engagemang, som bottnar i en kärlek för landet och folket som sådant.