Fem skäl varför tryckning av sedlar inte kan rädda stagnerade EU-ekonomier
Konstverket med eurotecknet framför byggnaden som tidigare inrymde högkvarteret för Europeiska centralbanken i Frankfurt, Tyskland. (Foto: Daniel Roland/AFP/Getty Images)


Europeiska centralbanken är redo att inleda ett månatligt program för köp av statsobligationer för 60 miljarder euro – öka penningmängen genom att trycka nya sedlar – men det kommer inte att räcka långt för de stagnerande ekonomierna på kontinenten.

Centralbanker kan trycka pengar för att köpa statsobligationer i syfte att driva upp priserna och sänka räntan på dessa tillgångar och konkurrerande skulder, såsom företagsobligationer och banklån. I USA köpte också centralbanken Federal Reserve miljardbelopp i federalt sponsrade hypotekslån, som till exempel lånen från det amerikanska finansinstitutet Fannie Mae.

Målet är att uppmuntra företag och husägare/köpare att låna mer: stimulansåtgärderna finansieras genom att sätta igång sedelpressarna.

Federal Reserve (Fed) hade en del framgångar med att dra igång den amerikanska tillväxten, men här är fem skäl till varför den ökade sedelmängden inte kommer att fungera för ECB.

1. Eurozonen är inte ett land

Europeiska Unionen har ingen stor budget och utfärdar få euronoterade obligationer som ECB skulle kunna köpa. Istället måste ECB köpa skulder av enskilda länder. Det är som om Fed skulle vara tvungen att köpa en korg med obligationer utfärdade av Kalifornien, Iowa och andra stater.

Marknaden för europeiska obligationer – både statliga och från företag – och bankutlåning är starkt begränsad mellan länderna. Följaktligen är det osannolikt att den ökade sedelmängden skulle ha speciellt stor effekt på bankernas vilja att ge nya banklån till platser som kämpar med finanskrisen, som Spanien och Grekland.

2. EU har inget Fannie Mae

Ökad penningmängd tycks fungera bäst när centralbankerna skjuter till kapital direkt till specifika marknader. Fed köpte hypotekslån vilket fick räntan att sänkas betydligt på hypotekslånen runt om i Amerika. Huspriserna återhämtade sig till stor del från värdeminskningarna under finanskrisen, och husproduktionen tog fart igen.

EU har ingen motsvarighet till Fannie Mae och Freddie Mac, och ECB kan inte fritt köpa hypotekslån för att få fart på den europeiska bostadsmarknaden.

3. Finanspolitiken drar i motsatt riktning

Europas största ekonomi, Tyskland, uppnådde nyligen en balanserad budget för första gången sedan 1969. Åtstramningsprogram avsedda att återställa betalningsförmågan, har tvingat fram enorma statliga nedskärningar och skattehöjningar i Spanien, Grekland och i andra länder kring Medelhavet.

Även om dessa utgiftsnedskärningar är viktiga för att åstadkomma de ytterst välbehövliga strukturella reformerna, så urholkar de effekterna av all ökad bankutlåning som ECB:s obligationsköp kan medföra.

Med en arbetslöshet kring 25 procent i Spanien och Grekland, och 13 procent i Italien, kommer bankerna att förbli skeptiska till att låna för att expanderande affärsverksamheter, och att det skulle skapa större marknader för deras produkter.

4. En öka penningmängd löser inte eurons problem

Även om strukturella reformer i det långa loppet skulle kunna göra Grekland, Italien och andra ekonomier med hög arbetslöshet till mer attraktiva platser att bygga fabriker och etablera affärsverksamheter på, måste regeringarna i Aten, Rom och andra huvudstäder möta väljarna som behöver jobb nu. Och kostnaden för arbetskraften i de här länderna, som gradvis kan komma att falla, kommer i många år att förbli alltför hög för att attrahera investeringar.

Om Medelhavsländerna hade haft kvar sina tidigare valutor hade de kunnat låta valutorna falla i värde, i förhållande till valutorna i länderna i norra Europa. Detta skulle medföra en ny prissättning på arbetskraft och attrahera investeringar och jobb. Men den gemensamma valutan, euron, fråntar dem den hävstången.

5. Bristen på paneuropeiska institutioner

Även om européerna har en gemensam valuta saknar de gemensamma utbildningsstandarder och ett gemensamt språk – något som mer eller mindre ger USA en gemensam arbetsmarknad.

Utan en valutadevalvering för att få en ny prissättning på arbetskraften kring Medelhavet, kan inte greker, italienare och spanjorer migrera till Tyskland (där arbetslösheten bara är fem procent) lika lätt som amerikaner har migrerat till South Dakota och Texas för att delta i oljeboomen.

I slutändan saknar EU och ECB det som den amerikanska riksbanken har – kraften hos en nationell regering som skapat stora underskott för att lyfta den amerikanska ekonomin upp ur recessionen, plus nationella krediter, bostadsmarknader och arbetskraftsmarknader som gjorde penningpolitiken, såsom ökade penningmängd genom att trycka nya pengar, någorlunda effektiva.

Peter Morici, professor på Robert H. Smith School of Business på University of Maryland, är en erkänd expert på ekonomisk politik och internationella ekonomier. Tidigare arbetade han som chef på Office of Economics på U.S. International Trade Commission.

Översatt från engelska.