Organisationen Expo har i dagarna gått ut och kritiserat civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins medverkan i Svenska Epoch Times podd ”Gröning & Blomgren Utanför”. Det här är inte första gången medier eller aktörer som är negativa till Svenska Epoch Times försöker starta drev mot personer för att de överhuvudtaget pratar med oss, och vi väljer vanligen att inte kommentera, men den här gången är argumenten så häpnadsväckande att de tarvar en principiell diskussion.
Expos argument är nämligen baserade på att vår krönikör och programledare Jan Blomgren medverkat i andra mediekanaler vars innehåll man finner förgripligt. Det är alltså inte ens något som Jan Blomgren sagt i andra sammanhang som i Expos ögon diskvalificerar honom från att få prata med en minister – det är vad dessa medier i sin tur publicerat i andra sammanhang.
Vi är därmed bortom guilt by association och inne på nivån guilt by association by association. Skuldbeläggning i tredje led.
Det går inte att ta den här sortens resonemang på allvar om man är det minsta intellektuellt hederlig.
Epoch Times tänker inte försvara, kommentera eller recensera de medier som Expo i sitt haveri till resonemang försöker anföra som skäl mot att en minister ska kunna medverka i en podd vi producerar. Det är också uppenbart en del av syftet med den här sortens agerande att försöka tvinga oss, och alla andra, att endera ta avstånd ifrån eller öppet liera oss med andra aktörer som man vill endera klumpa ihop oss med eller tvinga in oss i något slags motsättning mot. Vi kommer inte spela med i det här oärliga spelet. Var och en svarar för sina egna publiceringar.
Det går inte att ta den här sortens resonemang på allvar om man är det minsta intellektuellt hederlig. Men givetvis har andra aktörer hakat på eller gett eldunderstöd på sociala medier för att ta chansen att bygga på ett redan existerande lögnaktigt narrativ även mot oss som publikation. Vad är det här för beteende egentligen, och varifrån kommer det?
Man kan dela upp det i två delar. Den ena är vänstertaktikerna som går ut på att helt enkelt strunta i eventuella sakargument och bara med alla medel försöka tysta meningsmotståndaren. Metoderna har utvecklats något från det klassiskt maoistiska sättet att bokstavligen bara skrika slagord på ett möte för att andras röster inte ska höras, och att de som försöker driva en annan linje ska demoraliseras och ge upp – men andan är densamma. Andra röster ska helt enkelt tystas och berövas en plattform. Då vinner man på walk-over.
Den andra delen handlar mer om att personer och institutioner som är vana att ha tolkningsföreträde och relativt exklusiv tillgång till folkets öra inte längre har det. Då börjar man använda sig av de här metoderna för att försöka skydda sin position, sin makt, sina tillgångar. Det är oftare troligen förklaringen till varför personer som i andra sammanhang talar sig varma för demokrati och yttrandefrihet och tar avstånd från vad man menar är antidemokratiska metoder själva väljer att tillämpa dem.
Man ska dock inte tänka på det som ett vattentätt skott mellan dessa två sidor. Man har ett gemensamt syfte; även om bevekelsegrunderna kan vara olika, så man drar gärna nytta av varandra genom att referera till varandra. Skulle man tillämpa Expos standard för ideologisk smitta i flera led på det här komplexet skulle personer som i vanliga fall ser sig som meningsmotståndare snabbt kunna klumpas samman till rena medresenärer.
Vi har all anledning att anta att den här sortens taktiker kommer att återkomma, kanske i ännu grövre form. Vårt sätt att bemöta det här som publikation kommer vara att fortsätta skapa god journalistik.
