Ewert Ljusberg underhåller med unik visskatt
Ewert Ljusberg var huvudnummer på Visans vänners sommarkonsert i Båstad.


-Sverige har en väldig visskatt att ösa ur. Det är faktiskt så att norrmännen är avundsjuka på oss, säger Ewert Ljusberg, i skuggan under markisen på konsertmästare Eva Dahlbergs balkong i  Båstad. 

Ewert Ljusberg är utvilad när vi träffar honom, han tog en tupplur i eftermiddagsvärmen strax innan, något han gärna gör innan konserter. Strax ska han ge en konsert hos Visans vänner, Apelrydsskolan i Båstad. Nervositet har han aldrig problem med, men så har han också 35 års rutin att luta sig mot. Under intervjun samlar han kraft inför konserten med ett par skinksmörgåsar. När de är uppätna rullar han en smal cigarett och drar några bloss.

Att norrmännen skulle vara avundsjuka på oss, är inte tomt skryt, menar Ewert Ljusberg,

– Vilket annat land har namn som Bellman, Taube, Dan Andersson, Cornelis, Ferlin, ja, listan kan göras lång.

Det som kännetecknar den svenska visan är ”det berättande ordet”, den är en tonsatt muntlig berättelse, som inte har någon direkt motsvarighet i någon annan kultur, enligt Ljusberg.

­- Jag har svårt att översätta till engelsktalande vad jag sysslar med.

Han brukar ta till begrepp som folksinger, singer/song-writer, att det ligger nära countryn –  men det är ändå inte samma sak.

– Irländarna har dock något liknande. Och islänningarna vad det gäller diktningen.  

Den svenska visskatten innehåller en stor bredd. Den komiska visan är en egen stil, där Povel Ramel, Hasse och Tage, Owe Thörnqvists galna sånger, och bondkomikern Skånska Lasse ryms.

– Och Robert Broberg, honom glömde jag nästan av. Du ser att det finns så många.

På sin senaste skiva, som släpptes i våras, har Ewert Ljusberg blandat eget och andras material, inspelat på olika konserter runt om i Sverige och grannländerna. Följdriktigt heter den: Ewert – Livs levande! Från Vilnius till Helsingborg via Leksand och Västervik.

Evert Taube har skrivit några av låtarna på skivan och  när Ewert Ljusberg försöker beskriva det unika med den svenska visan, det där som inte riktigt låter sig fångas av ord,  är det Taube som får illustrera:

– Ta Möte i monsunen och Briggen blue bird, det är anekdoter med dramatik och äventyr. Och så finns det finstämda saker som Så skimrande var aldrig havet. Man behöver inte säga mer… 

Konserten närmar sig och Ewert tar gitarren i ena handen och attachéväskan i den andra och går ner till bilen.

Efter att ha packat in, startat och orienterat sig i Båstad säger han att det är många som inte har förstått hur stor den svenska visan är.

I juli är jag bara ledig fyra-fem dagar. Varenda hembygdsgård och hemvändardag vill ha en vissångare.

Men hur är det då med återväxten? Visan har väl ändå ”något gammalt” över sig? 

– Ja, det ligger något i det. Och det är ett problem, säger han.
Han är nästan ensam kvar av den gamla stammen. Många har gått bort och få av dem som finns kvar spelar lika mycket som han.

– Men några nya har ju kommit, som Stefan Sundström och Lars Demian.

Snart är det dags att gå upp på scen. Han går in i ladan, packar upp cd-skivor ur attachéväskan och placerar dem på ett bord i entréhallen till försäljning. Strax därefter kröner han aftonen för Visans vänner i Båstad, som huvudnummer på deras sommarkonsert.

Förra gången han spelade där var år 2000 och inför den konserten skickade Ewert ner fina affischer på sig som sattes upp på stan.

– Och de försvann den ena efter den andra. Det tog ett tag innan jag förstod att de faktiskt stals, säger Eva Dahlberg, som satt ihop konsertprogrammet.


Ewert Ljusberg, gräver gärna i den rika svenska visskatten.

Ewert Ljusberg, gräver gärna i den rika svenska visskatten.