"Ett klockrent mästerverk"
Clint Eastwood är en av stjärnorna i klassiska "Den onde, den gode, den fule". (Foto: AFP)


  • Titel: Den Gode, den Onde och den Fule
  • Originaltitel: Il Buono, il Cattivo, il Brutto
  • Alternativ title: The Good, the Bad and the Ugly
  • Produktionsår: 1966
  • Produktionsland: Italien/Spanien
  • Regi: Sergio Leone
  • Medverkande: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Eli Wallach m fl
  • Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja

Det svåra med att betygsätta filmer, är att det inte finns en definitiv skala att ”mäta” filmer på. Oftast är det till exempel som så att man sätter betyg på en film i förhållande till andra filmer i samma genre. Därför är det väldigt svårt att svara på frågan om vilken den bästa filmen man sett är. Eller det borde vara det. För mig har det nästan alltid varit den här spaghettiwesternrullen (spaghettiwestern är westernfilmer i italiensk produktion) från 1966.

Titeln får en att tro att det handlar om väldigt stereotypa karaktärer. Och visserligen är de tre huvudkaraktärerna arketypiska, men Leone har gett sina karaktärer lite tvetydiga drag. Clintans karaktär, som rent officiellt inte har något namn, även om han kallas ”Blondie” av Eli Wallachs karaktär, Tuco (”den fule”), ska till exempel vara ”den gode”, men han uppvisar klart sadistiska drag i sitt förhållande till Tuco. Tuco har å sin sida en ”ful” personlighet, vilket exemplifieras genom uppläsningen av hans brott i en av filmens många oförglömliga scener(jag tycker i och för sig att hela filmen består av oförglömliga scener). Men han är den av de tre huvudkaraktärerna som uppvisar mest mänsklighet i en scen med sin bror. Angel Eyes, den onde, uppvisar klart onda drag, men har en iskall känsla för heder, vilket exemplifieras genom att han alltid avslutar ett jobb han tagit, även om han redan fått betalt och hans ”arbetsgivare” är död. Kort sagt är det tre intressanta och nyanserade karaktärer vi får följa. Fast de är fortfarande tillräckligt arketypiska för att de ska kunna representera tre sidor av mänskligheten. Detta faktum förstärks av det faktum att filmen utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget.

Filmen tar fart redan från början och saktar inte ner mer än att man ska hinna hämta andan. Att kalla filmen actionpackad är lite missvisande, då det skulle kunna ge felaktiga associationer till dagens fladdriga actionsekvenser. Däremot skulle jag vilja kalla den spänningsladdad. Leones regissörsstil går ut på att han bygger upp spänningen, på samma sätt som man spänner en pilbåge. När han sedan väl avfyrar, skjuter han med knivskarp precision. Slutuppgörelsen är ett utmärkt exempel på detta; karaktärerna rör sig knappt på flera minuter. Leone uppnår mer genom en enkel klippteknik, där varje bild visar ett statiskt objekt, än dagens alla regissörer kan uppnå genom sin MTV-klippning och vajerstunts tillsammans. Fast det klart, han har stor hjälp av Ennio Morricone, som komponerat det storslagna och oförglömliga soundtracket.

”Den Gode, den Onde och den Fule” är ett klockrent mästerverk, som bara inte får missas. Som en liten fotnot kan jag nämna att detta är den sista delen i Leones ”Mannen utan namn”-trilogi, vilket är en filmserie som kretsar kring Clint Eastwoods ponchoklädda revolverman. Även de två första filmerna, ”För en handfull dollar” (Per un pognu di dollari, Sergio Leone, Italien/Spanien, Vässtyskland, 1964) och ”För några få dollar mer”(Per qualche dollaru in piú, Sergio Leone, Italien/Spanien, Västtyskland/Monaco, 1965), är värda att se.