Mången valnatt har jag på en svensk tidningsredaktion suttit vid ett skrivbord, studerat valresultat, gjort gissningar, skrivit rubriker och slutligen författat de sju-åtta ord som på en löpsedel säger ALLT.
Reportrar har i septembermörkret kommit tillbaka från partiernas respektive valvakor – smittade av partiledares och kampanjarbetares humör efter framgångar respektive fiaskon: några gråtfärdiga, andra med stjärnglans i ögonen, alla lagom packade.
Mest minnesvärda scenen stod sossarnas mest lojala reporter för som 1976, då sossarna förlorade efter 44 år vid makten, kom tillbaka till Aftonbladet från valvakan på en kursgård nära stan. Han sade: ”Det är för jävligt. Jag vill bara gråta. Jag skriver inte en rad … jag kan inte.” Journalistisk neutralitet, att göra sitt jobb, fanns inte på listan.
Liknande scener kan inte uteslutas, när vänsteroppositionens försprång över Tidöregeringen enligt de senaste opinionsmätningarna har sjunkit från 7,6 till 3,7 procent. Duellen finns kvar.
Sant? Fråga inte mig. Jag gav mig ut på stan för att pejla stämningen. Ingen stämning fanns. Inte ens vid Sergels torg eller Hötorget hade något av rikets åtta partier ställt upp en valstuga för att sprida sina budskap. I två timmar rullade jag i bil över Norrmalm, Kungsholmen och Söder. Antalet valaffischer var noll.
Jag frågade en polisman. ”Nja”, svarade han, ”det finns nog lokala regler som säger, när man får köra igång på riktigt …”
Jaha. Men det är bara 28 dagar kvar.
Brukar det vara så här tamt? Det slår mig vilken amatör jag är på ämnet. Under en ganska lång reporterbana har jag vad gäller svenska val varit på fältet bara tre gånger.
1955 höll vi folkomröstning i frågan: ska vi i Sverige som i nästan alla andra länder färdas på vägens högra sida eller ska vi fortsätta att köra till vänster? För en gångs skull en klockren fråga: JA eller NEJ. I andra folkomröstningar (pensioner, kärnkraft) rör vi till det genom att på valsedeln lura in också ett TJA eller NJA.
