Det är lördag eftermiddag och Pan Suchen har kommit halvvägs igenom dagens arbete. Hon har ytterligare några hundra ark att göra innan hon kan stämpla ut.
Det är inget lätt arbete, förklarar hon mellan andetagen, när hon sträcker sig över den jättelika bädden av hett järn, och hon torkar sitt svettiga ansikte med underarmen. Hon svarar på en fråga varje gång hon går förbi, daskar till med ett vått papper på järnpressen, och med en svepande rörelse borstar hon över det med en pensel. Pappret torkar snabbt och det är ånga överallt. Hon lyfter av arket och i samma rörelse läggs det på den torra bunten och hugger sedan tag i ett annat våt ark med långa, tunna, bambustickor.
Tanken är att få bunten med våta papper att bli torr. Detta görs manuellt, med ett ark i taget. När hon för årtionden sedan började sitt första arbete – eller denna konstform som det nu anses vara – var varenda en av de rörelser hon gör nu farofyllda. Papperet kunde rivas itu, vikas eller brännas och hon brände ofta händer och armbågar. Borsten som hon använder väger ett kilo och dess fulla vikt kan inte ens snudda vid papperet. Det tog ett helt år innan hon kunde göra det skickligt och hon fick börja på små pappersark.
Papper uppfanns av kineser för nära två tusen år sedan och därifrån spred det sig till resten av världen. Numera tillverkas de flesta papper av maskiner. Av den anledning är Suchens arbete och fabriken där hon arbetar så värdefull. Det var just detta som Huang Huanchang och Wu Shuli, man och hustru, ville få folk att förstå, när de öppnade Kuanghsings pappersfabrik (även stavat ”Guangxing”) för allmänheten 1994. Det var precis efter det att Huang hade avslutat sin obligatoriska militärtjänstgöring.
Under det tidiga 1990-talet flyttade de flesta av Taiwans papperstillverkare verksamheten till Kina, där material- och arbetskostnader var billigare. Några få stannade kvar i Taiwan. På den tiden bestod papperstillverkning av många mindre tillverkare. De satte helt enkelt upp sin verksamhet längs floden, ute i det fria. När det blev översvämning, måste de stänga butiken ett tag och vänta ut vattnet. Villkoren var hårdare då.
Även om allmänheten visste att det tillverkas papper i provinsen Nantou, så visste den inte mycket om det egentliga arbetet i en av landets mest betydelsefulla kulturella tillgångar.
En av mästarna öser massa från tråget ut på bambuunderlaget, steget innan pappret blir torkat. (Foto: Matthew Robertson / The Epoch Times)
Puli är en speciell plats i Taiwan, det ligger gömt bland bergen i norra Nantou och är den enda kustlösa provinsen i Taiwan. Papperstillverkningen behöver kristallklart vatten och Puli är enda platsen i landet som har det. Marken i området, förklarade Wu, innehåller få mineraler, vilket innebär att vattnet är mycket klart och perfekt för deras ändamål.
Wu tog några timmar av sin hektiska dag för att förklara historien, motivationen, och de små detaljerna i den fascinerande tillverkning som hon hjälper till att övervaka.
Verksamheten hade varit i Huangs familj i flera generationer innan de beslutade att göra några förändringar. De hade två vägledande principer för att fortsätta att driva fabriken: en var att se till att traditionen med tillverkningen av handgjort papper i Taiwan inte skulle dö ut, den andra var att introducera glädjen att hålla i handgjort papper till den yngre generationen och den övriga allmänheten.
De införde en rad förändringar under de följande åren. Den viktigaste var att öppna fabriken och låta allmänheten få vandra runt i den. Besöksgrupper står vid sidan medan mästare som Suchen utför sitt hantverk. Fabriken började också förlita sig lika mycket på inkomsterna från souvenirbutiken som på inkomsterna från pappersförsäljningen.
De började även rådfråga universitet runt om i landet och påbörjade ett utbyte som skulle var till nytta för båda parter. De var intresserade av återvinning, att skydda miljön och använda alternativa material vid papperstillverkningen. De började arbeta med hittills okända material för att bryta med traditionen att bara använda trädfibrer.
– Forskning och utveckling har upptäckt att vattenbambu kan bli till kalligrafi-papper. Vi kallade det ”lyckopapper” eftersom det här i Puli finns en enorm mängd av vattenbambu. De yttre bladen kastas i riktigt stora mängder, så vi började använde dem till papperstillverkningen. Vi fann att detta faktiskt fungerar utmärkt, sade Wu.
Några andra växter som de experimenterade med var bananskal och kasserade skal av sockerrör. Båda dessa var också enkla att få tag på och materialet skulle annars slängas.
En annan förändring var att höja statusen för de anställda i fabriken. Istället för att se på jobbet som ett enkelt manuellt arbete, tituleras de ”mästare”, de fick uniformer och deras namn återfinns på en jättestor display i foajén med uppförstorade professionella bilder.
Arbetet är hårt och tar lång tid att lära. På sommaren är till exempel inga fläktar tillåtna, eftersom luftdraget skulle skapa problem vid torkningen. Vintern medför även sina bekymmer, när deras leder och senor blir stela. Suchen känner många människor som provade jobbet ett tag, men insåg att det var för hårt och återvände till sin gård. Det är tydligen lättare att arbeta på risfälten än med papperstravarna.
Den mänskliga anslaget är av central betydelse och det är något som Huang och Wu var fast beslutna att nå ut med.
– I början stod vi inför att stänga fabriken, folk slutade för att få bättre jobb, industrin flyttar utomlands, och Taiwans konkurrenskraft var egentligen noll, på grund av priserna, sade Wu.
– Tidigare var pappersarbetarnas attityd att de bara kom för att arbeta och de förstod faktiskt inte vikten och värdet av deras arbete. Vi var tvungna att höja papprets status, höja statusen hos papperstillverkningens mästare. Vi byggde upp en bild, en image, för yrket, förklarade hon.
Wu Shuli visar papperstillverkningsprocessen i en miniatyrtråg för skolelever. (Foto: Matthew Robertson / The Epoch Times)
Maskintillverkat papper görs på en rulle och det finns en tydlig struktur. Försök att riva en tidningssida så ser du att man kan riva bra på en ledd men i övrigt går det dåligt. Det handgjorda papper som produceras av Kuanghsing går inte att riva bra på någon ledd, eftersom det inte har någon struktur. Denna brist på struktur gör den idealisk för kinesisk kalligrafi och målning, eftersom bläcket inte har någon möjlighet att flöda ut, det stannar där borsten berör pappret. Sådant papper kan endast göras av människor, eftersom ”ingen struktur” bygger på ofullkomlighet och slumpmässighet. Maskiner kan göra exakt samma rörelser en miljon gånger i rad, men med människan är det inte samma sak.
– Det fina med handgjort papper är att när någon gör det, förflyttar de sig och fibrerna blandas. Det blir på sätt och vis oregelbundet och det har liv. Varje ark är olika, handgjort papper är mjukare. Maskintillverkade papper är tråkiga, mekaniska och stela. Men självklart finns det alltid en kvalitetskostnad. Vad är problemet med handgjort papper? Det finns faktiskt inget sätt att nå upp till stora kvantiteter, säger Wu.
Regeringen har gett deras många insatser ett erkännande och det har varit ett viktigt steg även i deras utveckling, att kulturdepartementet gav dem vägledning under hela processen. Det var genom detta som folk började förstå vikten av vad de gjorde, förklarade hon.
Det första steget för att göra papper är att samla in växtfibrer. De blandas med en dos vatten och sedan mosas de till en vit massa. Massan blandas därefter med mer vatten tills den når rätt konsistens, vilket endast kan bedömas av en erfaren mästare. Den slutliga produktens genomskinlighet är avhängig förhållandet mellan vatten och fibrer.
Nästa steg är att massan läggs i ett tråg. Från tråget öses massan upp på ett halvgenomträngligt underlag, överflödigt vatten stöts bort och det som finns kvar är första steget till en bit papper. Underlagen vid Kuanghsing är gjorda av ett antal tunna bambubitar som binds samman, de liknar de som används för att rulla sushi. De krokas sedan fast inuti en träram, som hindrar massa att rinner ut.
Bambuunderlaget med pappersmassan blir sedan avkrokade från ramen, och det hela svängs åt sidan och läggs upp och ner på bänken bredvid. En åt gången placeras bitar, som fortfarande är blöta och inte har haft en chans att forma sig ordentligt, ovanpå varandra.
Vid det här arbetsmomentet är materialet fortfarande ganska svagt och vått och om någon av misstag föll på traven, skulle det förmodligen kännas som att falla i potatismos, pappret känns inte som pergament ännu. Orsaken till att de inte klibbar ihop när de läggs i en trave, är den viktiga mänskliga faktorn och att det inte finns någon struktur i någon av bitarna, fibrerna i massan som varje ark består av är hopblandade, så varje lager håller sig för sig själv och kan inte förena sig med arket ovanför eller nedanför.
Arken hängs upp för torkning när solen skiner genom taket hos Kuanshsing. (Foto: Epoch Times)
När ett par tusen har staplats upp, körs de bort för att utsättas för tungt tryck. Hela högen läggs under en maskin som sedan pressar på för att bli av med överflödigt vatten, därefter distribueras högen till Suchen och hennes kollegor, som torkar dem åt den väntande allmänheten.
Ursprungligen började Suchen arbeta på Kuanghsing pappersbruk eftersom hon bodde i närheten, precis hade tagit sin examen och behövde ett jobb. Saker och ting är lättare för dagens barn, och trots alla ansträngningar av sådana som Huang Huanchang, Wu Shuli och Pan Suchen, så är medelåldern hos den genomsnittliga arbetstagaren vid Kuanghsing fortfarande hög. De håller ihärdigt på, och i processen gör de papperstillverkning och dess partner, kalligrafin angelägen för dagens generation.
De studenter som kommer till fabriken, för att smaka på livet som papperstillverkare, får behålla sina alster. Att engagera ungdomar var, trots allt, ett centralt tema för grundarna av företagets fria tillgänglighet.
