En invånares egen berättelse om jordbävningen


Det har nu gått tre dagar sedan den kraftiga jordbävningen i Sichuan den 12 maj. Tiotusentals människor i katastrofområdet befinner sig fortfarande mellan liv och död. Ställda inför den plötsliga katastrofen, hur har folk reagerat? Via internet har människor dokumenterat vad som hänt runt omkring dem.

”När jordbävningen inträffade var vi på vårt arbete på andra våningen i en byggnad i Chengdus högteknologiska distrikt. Byggnaden började plötsligt skaka och den skakade alltmer våldsamt. De flesta människor kunde först inte förstå vad som hände. Alla ställde sig upp och såg på varandra. En av de manliga kollegorna sade skämtsamt ‘Det är en jordbävning, spring fort!’ Folk reagerade och började springa. Jag hängde på. När vi kom till trapporna stannade en av de kvinnliga kollegorna, jag knuffade på henne för att hon skulle springa, men hon fortsatte att vända sig om, såg sig om och väntade. Senare fick jag veta att hon väntade på sin pojkvän som också är en kollega till oss. I det ögonblicket, mellan liv och död, var det obeskrivligt gripande.

Det var många människor. Alltifrån den femte våningen sprang alla ner för trapporna. Vid utgången försökte en säkerhetsvakt upprätthålla ordningen och bad folk att inte bli panikslagna och sade åt oss att bege oss till det tomma utrymmet i mitten. Vid den tidpunkten var skalvet fortfarande kraftigt och man kunde knappt gå stadigt. Stålrören mellan de höga byggnaderna slog mot varandra som om någon hoppade rep och de gav ifrån sig ett starkt oljud. Jag var förstummad. Överallt försökte folk ringa på sina mobiler, men det fanns ingen täckning. Jag vände mig om för att se mot utgången och såg att säkerhetsvakten fortfarande stod där för att upprätthålla ordningen och bad folk gå mot mittenpartiet en bit bort från byggnaden.

Slutligen lyckades vi komma hem och vi fann att saker låg utspridda över hela golvet. Vi hade ingen tid att städa upp eftersom vi var rädda för efterskalv. Vi tog snabbt med oss lite kläder och mat och sprang sedan mot den tomma platsen vid Sanhuan. Efter att vi kom ut såg jag några små butiker som fortfarande var öppna. Jag undrade huruvida de skulle sälja snabbnudlar för 10 yuan nu (ca 10 kr). Men inga priser hade höjts.

Ingen vågade gå hem eftersom vi alla bor i höga byggnader och måste använda hiss. Vi organiserade så att vi kunde stanna utomhus under natten. Vi lyssnade till bilradion tillsammans. Radiostationen bad folk donera blod. Men det fanns endast två ställen för det, och de var relativt långt bort. En granne bredvid mig sade, ‘Låt oss ta trehjulingen’. Efter ett tag kom personen tillbaka. Eftersom trafiken var så tung var det omöjligt att komma igenom. Radiostationen sade då att det var alltför många som kommit och att donatorerna hade ställt upp sig på rad. Just då ville jag plötsligt gråta. Jag tog min mobil och gick in på nyhetssidor via WAP samtidigt som jag försökte ringa överallt. Så snart jag fick veta något nytt vågade jag knappt berätta det för de andra eftersom jag inte ville orsaka panik. Jag beaktade all information noggrant. När vi fick veta att runt femtio personer hade dött i Chengdu, fyrahundra i Deyang och sjutusen i Beichuan började en kvinna hos oss gråta. Hennes ögon var röda av tårarna men hon gav inte ifrån sig ett ljud. Alla tystnade och lyssnade till radion för att försöka få veta något nytt om Wenchuan. Denna slags tystnad var fruktansvärd, jag kunde känna mitt eget hjärta slå.

Kommunikationen var fortfarande utslagen. Men plötsligt kunde vi ta emot två meddelanden. Ett var från en vän i Tianjin och det andra från en vän i Guangxi. De var oroliga för oss. Jag svarade: ‘Jag är så berörd, vi är i säkerhet.’

Vi fortsatte att lyssna på radion och fick veta om situationen i de katastrofdrabbade områdena. Medan vi lyssnade till de ökande dödssiffrorna blev alla vi som satt tillsammans helt tysta. Inför naturkatastrofer är människan så obetydlig. En vän sade med liten röst, ‘Denna gång ska jag definitivt göra en donation, trots att min lön inte är hög.”

Vi hörde på radion att en person som sade sig vara ordförande för Chengdus bilklubb ringde in. Han sade att alla fordon i deras klubb kunde användas i de katastrofdrabbade områdena, de väntade bara på en order från det berörda regeringsdepartementet. Radiostationen sade att de inte skulle göra det, eftersom det viktigaste nu i det ögonblicket var att ha effektiva själv-hjälpsorganisatörer. Ordföranden lämnade sitt telefonnummer och sade att han skulle vänta på fler nyheter. Efter en stund ringde han in igen för att säga, ‘Vi är redo att ge oss av!’

Dujiangyans sjukhus nummer ett hade alltför många skadade och bad om akut hjälp. Radiostationen ringde och bad om hjälp från taxibilar. Snart rapporterade stationen tillbaka att vägarna var täckta med gröna bilar. Och en stund senare kom nyheten att en massa taxibilar åkte dit. Sjukhuset började organisera några att åka till andra ställen. En taxi ringde in för att beskriva situationen; han hade redan transporterat en skadad person till Chengdu och nu skulle han åka en gång till.

Internetvän: … ställda inför stora katastrofer, de sanna kineserna är dessa vanliga, ordinära människor!”

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-14/70679.html