Jag har precis sett reportaget ”Cuba Libre?” på SVT Play. Trots det djupa kaoset anar man hos kubanerna något annat än resignation – en konkret känsla av att förändring närmar sig. Misären har sannolikt aldrig varit större sedan revolutionen. Det var svårt när Sovjetunionen föll och stödet upphörde, men turismen gav ett visst andrum. Under Obama talades det om lättnader i blockaden, men Trump återinförde ett stramare läge. I dag, efter Venezuelas sammanbrott och uteblivna oljeleveranser, är situationen akut.
Flera frågor infinner sig. Hur kan det komma sig att förtryck behandlas olika beroende på politisk kontext – inte minst i ljuset av hur vissa politiska miljöer under decennier har intagit en ofta förstående hållning gentemot regimer som Kuba, Venezuela och Iran? Och varför tycks lidande så ofta relativiseras?
Den rimligaste förklaringen är att bedömningarna inte primärt styrs av konsekventa principer, utan av ideologiska förutsättningar som påverkar både vad vi ser och hur vi värderar det. Skygglapparna gör empatin selektiv – och fördunklar omdömet när verkligheten inte passar den etablerade berättelsen.










