Debatten kring den nya informationsplikten utgår inte alltid från en saklig analys av de rättspolitiska konsekvenserna, utan har till stor del utvecklats till en känslodriven värderingsdebatt.
Lagen som nyligen trädde i kraft innebär att sex myndigheter ska lämna uppgifter som kan bidra till att upptäcka personer som uppehåller sig illegalt i Sverige. I mediedebatten har kritiken varit omfattande – men sällan särskilt konkret.
Det hänvisas ofta till att lagen har fått benämningen ”angiverilag”. Detta är dock knappast ett sakligt argument mot informationsplikten, utan en etikett som utnyttjar den negativa klangen i ordet angiveri. Samma grepp syns i användningen av begreppet ”papperslösa”. Ordet är en politiskt motiverad omformulering av benämningen på personer som uppehåller sig illegalt i landet, där kopplingen till lagöverträdelsen har skalats bort och ersatts med en antydan om utsatthet. Därutöver hänvisas ofta till påståendet att ”lagen har fått omfattande kritik”. Detta är visserligen korrekt, men utgör återigen inget konkret argument utan är ett cirkelresonemang där kritikens omfattning används för att ge kritiken ytterligare auktoritet.
