- Produktionsår: 2008
- Produktionsland: Storbritannien/USA/Sydafrika/Tyskland
- Regi: Neil Marshall
- Medverkande: Rhona Mitra, Alexander Siddig, Craig Conway, Malcolm McDowell
- Kommer ut: 081008
En dödlig influensa bryter ut i Skottland. Regeringen beslutar att spärra av hela landet för att undvika att sjukdomen sprider sig. Trettio år senare skickar man in ett team av soldater för att hitta botemedlet mot sjukdomen som nu brutit ut i London. Det låter som ett ganska trött tema, vilket det också är. Regissör Marshall har dock tittat på de bästa filmerna genren har att erbjuda, och har lyckats göra en riktigt bra actionfilm.
Det Skottlandhjältarna ger sig in i är ett förstört land i vilket invånarna övergått till barbari. Detta har Marshall hämtat från de gamla australiensiska actionklassikerna som gjorde Mel Gibson känd för världen. Jag syftar då på Mad Max-filmerna, varav ”Mad Max 2: The Road Warrior” (George Miller, Australien, 1981), allmänt känd som bara ”The Road Warrior”, är den mest kända och, enligt mig, den bästa. Den grupp soldater som skickas in, ledda av den tuffa majoren Eden Sinclair (Mitra), kämpar mot klockan för att få fram ett botemedel. Denna kamp intensifieras på slutet då de, jagade av den galne Sol (Conway) och hans hantlangare, kör mot gränsen mellan England och Skottland för att nå fram med botemedlet i tid. Detta har Marshall ”lånat” från ”Flykten från New York” (”Escape from New York”; John Carpenter, Storbritannien/USA, 1981).
Marshall har lånat en del från andra filmer och det är inte en nyinspelning han gjort. Det känns mer som en hyllning till de gamla filmerna; en hyllning som kan stå på egna ben som resulterat i en riktigt underhållande actionfilm.
Många regissörer som väljer att ha en kvinnlig hjälte brukar överanstränga sig för att göra henne tuff. Detta resulterar ofta i att hjältinnan får repliker som jag brukar klassa som ”fåniga med ost på”. Dessa repliker går ofta ut på att hjältinnan hävdar sig inför män. Och poängen med att ha en kvinnlig hjälte är ju att man vill jämna ut de gamla könsstereotyperna på film, vilket motsägs om kvinnan är tvungen att hävda sig inför mannen. Ett bra exempel på detta är ”Lara Croft: Tomb Raider” (Simon West, Storbritannien/Tyskland/USA/Japan, 2001). Andra regissörer väljer att göra hjältinnan till en mor, vilket gör att hennes beteende förklaras som modersinstinkt. Det bästa exemplet på en riktigt tuff morsa är Linda Hamilton som Sarah Connor i ”Terminator 2: Judgment Day” (James Cameron, USA/Frankrike, 1991). Marshall har dock valt att gå en helt annan väg. Han har utgått från Snake Plissken i ”Flykten från New York” när han skapade Eden Sinclair. Snake Plissken har en attityd som går ut på att han struntar i alla andra (för att använda ett finare ordval än vad karaktären själv brukar göra); hans enda mål här i livet är att överleva till vilket pris som helst. Denna attityd gör det knappt nödvändigt att prata, vilket gör att vi slipper höra Sinclair säga repliker som är fåniga med ost på. Nej, Sinclair fungerar riktigt bra som tuff hjältinna, så till den milda grad att jag skulle vilja påstå att hon är lika tuff som Snake Plissken, en bedrift jag trodde var omöjlig.
Trots att ”Doomsday” har lånat mycket från filmer som ”Flykten från New York” och ”The Road Warrior”, känns den som ett fräscht bidrag till actiongenren. Anledningen till detta är den stabila regin; Marshall ser till att hålla spänningsnivån hög genom hela filmen och har dessutom slängt in ett par riktigt snygga actionsekvenser. Den främsta anledningen till att jag rekommenderar denna film är dock för att den innehåller en av de bästa kvinnliga hjältarna jag sett på film. Jag tycker dock det bör nämnas att filmen är extremt våldsam. Så barn och känsliga tittare bör undvika den.
