Jag minns Mexiko. Det var valtider i en delstat uppe i bergen. Ett mexikanskt val är inte som våra svenska val. Under flera månader fylls stadens torg med ljudanläggningar som försöker överträffa varandra i ljudnivå, politiska röster gastar och skriker som om ljudanläggningarna inte redan stod på högsta volym. En kakofoni utan like pågår i flera månader, nej, inte som i Sverige, där partiledare under några sommarveckor reser runt i hawaiiskjortor och ljusa och granna klänningar som om tillvaron var en enda lång och skön semester. Till synes en lekstuga, en frejdig teater, där politiska fixstjärnor återigen får visa upp sig på sin gemensamma scen. Annat i Mexiko. Politikerna skriker för sina liv, eller åtminstone för sin politiska och ekonomiska överlevnad, och saknas ljudanläggning tar man till megafoner för att förstärka sina röster och intrycket man får är att någonting livsavgörande står på spel. Jag glömmer aldrig de utmärglade och av sol uttorkade småbönderna, dessa arma människor från en bortglömd eller kanske aldrig upptäckt landsbygd, som i kakofonin vandrade i tystnad in på torget som för att påminna oss om att de ännu fanns till. Jag kom att tänka på dessa arma människor där jag satt på mitt stamkafé i Stockholms innerstad. Vid bordet intill, tre unga kvinnor som pratade om sina pojkvänner. Tilltalet, kläderna, den självmedvetna uppsynen, det var knappt man kunde skilja dem åt. Tonen förnöjd, men ändå lätt irriterad. Ett litet leende i mungipan, och så ett plötsligt skratt, nervöst till sin natur. Den ena berättade om att hon gått igenom pojkvännens grejer och i hemlighet slängt hans fotografier från hans tid med den förra flickvännen. ”Rubbet”, säger hon, och skrattar: ”Bilderna på mitt ex har jag lagt ned i förrådet.”
Jag tänker på Mexiko. En valaffisch, med en bild på en kvinna som ville bli ny guvernör och hennes ord på affischen: ”Jag håller mina ord, jag är kvinna.” Kanske blev hon guvernör, kanske höll hon sina vallöften. Hur utbredd är denna föreställning? Denna idé om att en kvinna är en bättre människa i kraft av att hon är kvinna. Det gamla nordiska ordet för spegel var skugg-sjá, det vill säga skuggsyn. Hos Platon, i hans ”Symposion”, kan vi läsa att allt demoniskt är ett mellanting mellan gud och människa. Självbilden som lyfter sig över omgivningen, och seglar i väg på sitt alldeles egna äventyr. Någonting omänskligt tar vid. Vi tänker oss gärna att en spegelbild inte ljuger, och per automatik säger vi sådant som att ”en bild säger mer än tusen ord”. Det ligger säkert något i det påståendet, och ändå inte, för vad är det som ett fotografi utelämnar? Det utelämnar till att börja med relationen mellan människan bakom kameran och människan framför den. Det gör som ett snitt i en gemensam verklighet, där den seende förblir osedd och den andre blir till något enbart sett. Det sedda blir till en blick som inte är ömsesidig, utan som förblir vid sig själv. Vad går förlorat? Jag föreslår det gemensamma som sådant, och att detta gemensamma är förutsättningen även för det individuella, för dig och mig. Det är först i det ömsesidiga som vi kan över huvud taget vända oss bort, och se bort. En verklighet utan den dimension som ömsesidigt finns emellan oss blir till ett berövande. Det är fotografiets essens, rörligt eller ej. En seendets enögdhet. Att förneka det gemensamma rum som endast kan delas, och som går förlorat i det enkelriktade seende som kameran – och mannen eller kvinnan bakom kameran – har gjort till sitt.
