Den nyligen presenterade svenska kulturkanon vill fånga Sveriges identitet genom 100 verk och inslag. Strindbergs ”Ett drömspel”, Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” och Tranströmers poesi samsas med reformer som offentlighetsprincipen och pappaledighet samt händelser som Vasaloppet. Syftet är att främja bildning och stärka kännedomen om vad Sverige är. Men varför känns denna katalog, trots sina ambitioner, så otillfredsställande?
En kulturkanon riskerar att bli en samling skenbilder – en ytlig uppställning av symboler som inte når tankarna som format Sverige. Platon varnade för att stirra på skuggor i grottan i stället för att vända tanken mot sanningens ljus. En samling fenomen blir en sådan skugga om den inte vilar på de djupare idéerna bakom verken och reformerna, med utebliven insikt som resultat. Den blir en checklista, oförmögen att fånga Sverige.
En kulturkanon vill skapa en gemensam berättelse – ett kollektivt minne som binder samman samhället. I en tid när demografin förändras snabbt blir behovet akut. Utan förståelse för landets värderingar riskerar samhället att förlora sin idé. Ett samhälle utan delade erfarenheter blir sårbart. Men en katalog av fenomen fångar inte detta djup. Att placera Strindbergs satir bredvid pappaledighet blandar uttryck på olika nivåer. Offentlighetsprincipen är en demokratisk hörnsten, men dess värde ligger i att förstå öppenhet, inte i att känna till dess existens. Pappaledighet symboliserar jämställdhet, men dess innebörd framträder genom reflektion över hur den förändrat synen på familj.
