Allt är beröring, menade poeten Novalis. Hur ser det ut med den saken, frågar sig kulturchefen. I en värld av information blir tolkningar än mer nödvändiga. Men kan vi enas i våra tolkningar, eller finns där något annat att hoppas på?

En bekant berättar att han följer ett stort antal poddar för att hålla sig à jour med vad som händer och att han lyssnar på dem i tredubbel hastighet. Han springer dagligen en mil, i vått som torrt, i Davos, i Bryssel, i Washington, eller var han för tillfället befinner sig, och passar då på att lyssna i sina hörlurar på de oigenkännliga rösterna i sin pipiga tredubbla hastighet. Jag blev lite ställd av detta, men han förklarade att han ville åt informationen som gavs och ingenting mer. Det lät i mina öron som en funktionalism bortom byggstil, logistik, ekonomi och samhällsplanering, en fullbordad funktionalism, som sträcker sig in i och inbegriper det mellanmänskliga som sådant. Vad du än har att säga, lille vän, säg det fort! Jag förstod nu varför samtalen med honom präglades av en stumhet. Saklighet, jovisst, men en tondöv sådan. Han sållade ut vad han ville ha av sin omgivning, och resten lämnades därhän.

När jag någon vecka senare går till en kiropraktor funderar jag på vad som är bäst att säga till henne – ska jag berätta om problemen, eller ska jag låta henne göra sin undersökning utan min tolkning av dem? Det liknar läsning av litteratur. Om någon ger sin syn på en bok, sin tolkning av den, kommer dennes läsning att påverka min läsning av boken. Jag har så att säga fått någon annans glasögon på mig, och jag ser och förstår boken utifrån dem. Verket självt, eller snarare dess möte med min egen horisont, riskerar att gå förlorat. En god kiropraktor kan skilja på vad den ser och vad den får höra, och förmår dessutom utvinna en större förståelse av problemen genom att väga sakerna gentemot varandra. Det ena belyser det andra, så att säga.