Den kinesiska ekonomin har drivits på av kommunismens död
En bankanställd räknar buntar med 100-yuansedlar på sin arbetsplats i Hefei, i Anhuiprovinsen. (Foto: AFP/Getty Images)


Den kinesiska regimen har alltid tagit tillväxttakten på landets BNP som bevis på sin framgång. Förvisso är BNP ett slags mått på ett lands ekonomiska utveckling, och en regerings politik kan påverka landets ekonomiska utveckling och tillväxttakt, men vilken roll har den kinesiska kommunistregimen egentligen spelat här?

Låt oss betrakta Kinas ekonomiska utveckling de senaste 60 åren, den period som den nuvarande regimen härskat över det kinesiska fastlandet. Mellan 1949 och 1978 var Kinas ekonomiska utveckling mycket långsam. Från 1979 fram till idag har de ekonomiska reformerna lett till en ökad tillväxt som står i skarp kontrast till de föregående 30 åren.

Sedan kommunistregimen tog makten har de praktiserat ett socialistiskt system där allt ägande kontrolleras av staten och privat ägande knappt existerar. Under de första 30 åren av kommuniststyre ägdes och kontrollerades mer än 95% av Kinas ekonomi av staten, ett ”offentligt” ägande.

Ett paradigmskifte kom med den ekonomiska reformen 1979 och 2008 utgjorde helt privatägda företag mer än 2/3 av ekonomin. Det finns även andra former, som kollektivt ägande, samägande och blandat ägande. Det är idag ganska lite rent offentligt ägande i Kina.

De stora skillnaderna i BNP-tillväxt mellan de två 30-årsperioderna visar att den höga ekonomiska tillväxten kommer ur ökat privat ägande och minskat offentligt ägande. Denna tillväxt är associerad med den process där samhället avlägsnat sig från den kommunistiska ideologin och planekonomin och således rörelsen bort från kommunism och socialism. 

Med de kinesiska myndigheternas egna ord har Kina under de senaste 30 åren gått från ”socialistisk planekonomi”, via ”socialistisk marknads- och planekonomi” till ”socialistisk marknadsekonomi”. Nu borde vi väl kalla det ”semisocialistisk marknadsekonomi”. Man ska dock inte begå misstaget att tro att Kina praktiserar kapitalism på samma sätt som USA, Japan eller övriga ”västliga” ekonomier.

Man kan bäst beskriva Kinas ekonomi som ”semi-marknadsekonomi med kinesiska särdrag. Att förklara dessa särdrag och deras utveckling går bortom vad denna artikel kan omfatta, dock. Kortfattat kan man säga att Kinas höga tillväxt de senaste 30 åren har drivits på av slutet för kommunismen i Kina.

De första 30 åren var ekonomin bakbunden av allt för mycket regeringskontroll. Det kinesiska folkets kreativitet och produktivitet kunde inte tas tillvara.

De senaste 30 åren har präglats av allt mindre kontroll, vilket ökat utvecklingstakten och särskilt har privata företag växt, i och med stora utländska investeringar.

Kina, Japan, Sydkorea och Taiwan har starka band och liknande kulturell bakgrund, men trots att de andra tre länderna är utvecklade länder med en BNP per capita på över 10 000 dollar så är Kina fortfarande relativt fattigt, med en BNP per capita för 2008 på 3259 dollar. Det motsvarar var Sydkorea befann sig 1987, Taiwan redan 1984 och Japan ännu tidigare. Japan nådde faktiskt över 10 000 dollar för över 30 år sedan.

Går man dock tillbaka till 1949 var dock ingen av de här länderna så mycket rikare än Kina. Taiwan i synnerhet låg mycket nära fastlandskina när det gäller levnadsstandard. Vad har bidragit till den skillnad som sen uppstod?

från 1949 till 1978 växte Kinas ekonomi ganska långsamt och halkade snabbt efter Taiwan, Sydkorea och Japan.

Världsekonomin i stort växte kraftigt efter andra världskriget. Under 50- 60- och 70-talet växte de utvecklade länderna, såsom de nämnda asiatiska länderna, USA och Europa som mest.

Kina stängde dock ute omvärlden och ägnade sig åt centralstyrd planekonomi under just denna period. Den privata sektorn eliminerades i stort sett, bönder fick inte ens odla egna grönsaker på gården. Det kommunistiska konceptet om absolut jämställdhet ledde till att alla kineser blev jämställt fattiga.

Hade de ekonomiska reformerna i Kina kommit 30 år tidigare hade Kina troligen legat närmre Taiwans eller till och med Japans levnadsstandard idag. Med andra ord har tillväxten i Kina försenats i 30 år och man missade helt den period då resten av världen växte till som mest.

Det har anförts att Chiang Kaishek tog med sig tillräckligt med rikedomar till Taiwan 1949 när han lämnade fastlandet för att göra Taiwan rikt. Om detta var sant hade det bara kunnat påverka den ekonomiska tillväxten de första två-tre åren.

Dessutom var det på 60- och 70-talet som Taiwans ekonomi växte som mest. Från 50-talet fram till 80-talet hade man en genomsnittlig tillväxttakt på 9% per år. Pengar som tagits med från fastlandet måste ha varit mycket små summor i proportion till Taiwans hela ekonomi och kan inte haft någon långsiktig påverkan.

Taiwan och fastlandskina delar samma kultur och språk. Den enda skillnaden ligger i hur de regerats: Det ena landet valde kapitalism och det andra socialism. Taiwan utvecklades mycket snabbare än Kina. Även med de senaste 30 årens snabba tillväxt ligger Kina långt efter Taiwan.

För närvarande ligger BNP per capita i Kina på ungefär en åttondel av Taiwans. Inkomstklyftan beror i första hand på de olika sociala systemen och det har krympt sedan Kina började röra sig bort från socialism och mot kapitalism.

Tianlun Jian är doktor i ekonomi och skriver regelbundet om kinesisk ekonomi.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/25543/