Olympiska invigningar är tänkta att vara mänsklighetens mest väloljade maskineri: exakt koreografi, exakt musik, exakt ljus, exakt rätt person som utför exakt rätt steg och tänder exakt rätt eld. Det är direktsänd perfektion i kubik. Och just därför går det så snabbt utför när verkligheten klampar in.
Seoul 1988 bjöd på ett av de mest ökända ”det här lät betydligt bättre på planeringsmötet”-ögonblicken. Fredsduvor skulle släppas som symbol för hopp och harmoni. Det gjorde de också. Problemet var bara att flera av dem valde att slå sig ner på själva eldfatet. När den olympiska elden sedan tändes i direktsändning blev symboliken plötsligt väldigt konkret – och väldigt fel. Händelsen filmades, rapporterades internationellt och kritiserades kraftigt.











