En gammal truism som tyvärr ständigt gör sig påmind är att krig är lättare att starta än att sluta. Första världskriget skulle ju vara över på ett par veckor men varade i fyra år och ledde till att flera imperier kollapsade.
Kända aktuella felkalkyleringar är Putins fyradagarsplan för att ta över Ukraina, vilket är ett mönster som nu ser ut att upprepa sig i Israels och USA:s anfallskrig mot Iran. Krig leder lätt till det som den österrikisk-amerikanske ekonomen Peter Drucker betecknade som unintended consequences, oavsett hur de militära styrkeförhållandena ser ut på papperet.
Att energiflödena av olja och gas skulle ta stryk av ett storskaligt krig vid Persiska viken och att det trånga Hormuzsundet är vad militärstrateger benämner en ”stryppunkt” för dessa flöden är kanske ingen överraskning. Kartan ser ut som den gör, där den för tankfartyg farbara leden är bara några kilometer bred. Irans mullor har haft knivarna beredda för att skära av denna pulsåder ända sedan kriget med Irak på 1980-talet. Och med de upprepade konflikterna i området sedan dess har det varit den starkaste återhållande dimensionen för alla större interventioner mot Iran.
