Bondfeber i Sverige men filmen övertygar inte
Ukrainska skådespelerskan Olga Kurylenko och den brittiske Daniel Craig medverkar i senaste Bondfilmen. (Foto: AFP/ Alberto Pizzoli


  • Produktionsår: 2008
  • Produktionsland: Storbritannien/USA
  • Regi: Marc Forster
  • Medverkande: Daniel Craig, Olga Kurylenko, Mathieu Amalric, Judi Dench, Jesper Christensen m fl.
  • Betyg: 3/5

Bondfebern har drabbat Sverige. Affischeringen för den nya filmen kan ses på alla busshållplatser, dagstidningarna ägnar flera sidor åt Bond och många reklamfilmer på TV har ett Bondtema. Själv köpte jag ett filmmagasin och fick en musmatta med motiv från den nya filmen. Men hur är då själva filmen? Jag skulle vilja sammanfatta den som en rad oinfriade löften.

När jag såg inledningen av filmen kom jag att tänka på ”Värsta Schlagern” med Markoolio och Linda Bengtzing:

Det börjar bra, nästan intressant. Ja, ja men kanske lite i överkant (jag vet att det egentligen är ”väl bekant”, men jag hörde överkant, som passar bra i sammanhanget).

Filmen tar vid där ”Casino Royale” (Martin Campbell, USA/Storbritannien/Tyskland, Tjeckien, 2006) slutade och inleds med en biljakt. Så, som Markoolio säger, börjar det ganska bra, då det visar sig att James Bond (Craig) har mister White (Christensen) i bakluckan. ”Casino Royale” slutade ju med att Bond hade ett avsevärt överläge över denna marionettmästare, som låg bakom mycket av förra filmens intriger. Mister White försvinner dock ganska snabbt från filmens huvudhandling. Med sig tar han mitt intresse. För sedan känns det som att filmen tappar fokus.

En sak som vi utlovades, först från slutet på ”Casino Royale” och sedan genom de olika trailers som gått för ”Quantum of Solace”, var att denna film skulle handla om hur Bond skulle hämnas Vesper, kvinnan som han älskade, men som dog till följd av mister Whites manipulationer. Jag tycker dock inte att Forster utforskar hämndtemat särkilt väl. Istället fokuserar han på Bonds nya uppdrag, som går ut på att stoppa Dominic Greenes (alla skurkar i de gamla Bondfilmerna hade nummer, den nya generationens har tydligen färgnamn) planer. Visst funkar Amalric lysande som skurk; man blir nästan lite äcklad av hans karaktär, trots att han saknar den klassiska Bondskurkens handikapp (blödande öga, stålkäke, kloprotes eller dylikt), men han känns bara som ett sidospår i Bonds hämndresa. Visst tas hämndtemat upp då och då i filmen, men det känns ju inte som filmens fokus, vilket man tycker det borde vara efter att ha sett de olika trailers som gått på bio och TV.

När jag såg ”Casino Royale” blev jag positivt överraskad, då detta var första gången man fick se en känslomässigt laddad Bond; en av de scener jag minns bäst från filmen är när han precis utkämpat en strid mot två män och står blodig i ett badrum och häller upp fyra fingerbreddar whisky i ett glas, som han sedan sveper. Detta hade man aldrig sett den gamla Bond göra, eftersom den gamla Bond alltid var samlad och aldrig visade nervositet eller rädsla. ”Quantum of Solace” känns som ett steg tillbaka från ”Casino Royale”. Forster väljer inte att utforska den nya Bond, vilket gör att filmen, trots alla sina snygga actionsekvenser, känns medioker.

Förutom de snygga actionsekvenserna, är filmens behållning de fina skådespelarinsatserna. Craig är fortsättningsvis intressant som en Bond med brister, trots att han har jobbat med ett sämre manus denna gång. Dench är, som alltid, lysande som M och Amalric fungerar bra som skurk. Filmens bästa insats står dock Kurylenko för. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta om en före detta modell, eftersom dessa kvinnor oftast är med i filmer för sitt utseende. Kurylenko lyckas dock, till skillnad från Craig, hålla hämndtemat vid liv i sin karaktär.

Actionsekvenserna och skådespelarinsatserna gör att ”Quantum of Solace” får ett godkänt betyg. Det enda jag är riktigt nöjd med är låten i inledningen; ”Another Way to Die”, framförd av Jack White och Alicia Keys, känns retro och fräsch samtidigt. Jag tycker dock, som sagt, att hämndtemat borde ha utforskats mer. Nej, vill man se Bond på riktigt saftigt hämndhumör, ska man se ”Tid för hämnd” (”License to Kill”, John Glen, Storbritannien/USA, 1989). Timothy Dalton, med sin mörka rolltolkning, är för övrigt min favorit-Bond.