Barnskådespelare identifieras med sina roller även i vuxen ålder
Daniel Radcliffe (t.v), Emma Watson, and Rupert Grint (t.h) poserar för fotograferna när de kommer till värlspremiären av den senaste Harry Potter-filmen 'Harry Potter And The Deathly Hallows: Part One' i Leicester Square, centrala London den 11 november 2010. (Foto: AFP/Max Nash)


Daniel Radcliffe är åter ett hett namn i och med att ”Harry Potter och dödsrelikerna: del 1” (”Harry Potter and the Deathly Hallows: part 1”, David Yates, Storbritannien/USA, 2010) har biopremiär den 17 november.

Därmed är berättelsen om Harry Potter snart slut. Och då kan man fråga sig hur det kommer att gå för Radcliffe i framtiden för han är ju både en barnskådespelare och en person som spelat en stor hjälte i en fantasy-film. Så även om han kommer att bli ihågkommen som Harry Potter, kommer han troligtvis inte att bli ihågkommen för mycket annat.

En av vår tids största barnstjärnor är Macaulay Culkin, som blev superkänd i och med filmen ”Ensam Hemma” (”Home Alone”, Chris Columbus, USA, 1990). Han fortsatte vara ett hett namn fram till 1994, då han gjorde ”Richie Rich” (Donald Petrie, USA).

Efter det skulle han inte göra en film på nästan tio år för vid fjorton års ålder hade Culkin bränt ut sig. 2003 började han göra film igen, och han har jobbat ganska stadigt sedan dess. Men han kommer aldrig att bli lika stor som han var när han var barnskådespelare. Culkin är ett typexempel på barnskådespelare; när de väl har hamnat i målbrottet är de inte intressanta längre.

Titta bara på Corey Feldman som var en av de flitigaste barnskådespelarna på 80-talet med roller i filmer som ”Stand by me” (Rob Reiner, USA, 1986). Senast jag såg honom var i (Hooking Up” (Vincent Scordia, USA, 2009), som är en av de dummaste filmerna jag sett. Och han kan inte ha fått särskilt bra betalt för filmen, eftersom den totala budgeten låg på 400 000 dollar.

Vissa skådespelare blir så identfierade vid sina genombrottsroller att de inte kan få andra roller sedan. Ett av de bättre exemplen är Mark Hamill, som spelade Luke Skywalker i ”Stjärnornas Krig” (Star Wars”, George Lucas, USA, 1977) och dess två uppföljare. Eftersom han var Luke Skywalker, kunde han ju inte också vara en polis eller en familjefar eller en revolverman.

Detsamma gäller för Hayden Christensen, som spelade Anakin Skywalker, Lukes Skywalkers far, i de tre nya filmerna. Visst har Christensen medverkat i ett par filmer sedan ”Mörkrets Hämnd” (”Revenge of the Sith”, George Lucas, USA, 2005), men han kommer för alltid att vara Anakin Skywalker.

För att lämna rymdskeppen kan vi titta på Elijah Wood, som spelade Frodo Baggins i ”Sagan om ringen” (”The Fellowship of the Ring”, Peter Jackson, Nya Zeeland/USA, 2001) och dess uppföljare. Han har också gjort en del både före och efter han var Frodo. Men nu kommer han alltid att vara Frodo. Min poäng är att, även om dessa skådespelare fortfarande får jobb, kommer de aldrig att vara stjärnor igen, eftersom folk inte vill se dem i andra roller.

För att återvända till Harry Potter – förlåt, Daniel Radcliffe – har han alltså båda dessa hinder i sin karriär. För det första började han som barnskådespelare. Men eftersom det har tagit ett tag att producera alla åtta filmerna, är han nu vuxen. Han har också spelat en hjälte som kan jämföras med Luke Skywalker och Frodo Baggins. Jag tror visserligen att han kommer att fortsätta få jobb, men jag tror inte direkt att vi kommer att få se honom spela mot Katherine Heigl i nästa romantiska komedi eller mot Vin Diesel i nästa actionspektakel.

Visserligen kan jag ha fel. Det finns en del skådespelar som klarat sig ur de där fällorna ganska bra. Ett utmärkt exempel är Kurt Russell, som började som barnskådespelare. Visserligen gick han aldrig arbetslös, men han var inte mycket mer än en halvkänd TV-skådespelare tills han fick rollen som Snake Plissken i John Carpenters kultklassiker ”Flykten från New York” (”Escape from New York”, Storbritannien/USA, 1981). Han hade lätt kunnat förbli Snake Plissken för alltid. Och det är han visserligen. Men nästa år var han med i ytterligare en en film av John Carpenter, ”The Thing” (USA, 1982). Därmed var han inte bara Snake Plissken längre.

Personligen tycker jag att Radcliffe är en hyfsad skådespelare. Och jag skulle gärna vilja se honom i andra roller. Men allt talar, som sagt, för att han kommer att försvinna från rampljuset efter den sista Harry Potter-filmen.

Visserligen fick Kurt Russells karriär ordentligt med fart när han var i trettioårsåldern, trots att han varit en avdankad barnskådespelare fram tills John Carpenter upptäckte honom. Frågan är bara: Finns det nån Carpenter som kan ”återupptäcka” Daniel Radcliffe?