Det finns föräldrar som efter skilsmässa eller separation bedöms olämpliga att träffa sina barn ensamma, till exempel om det finns uppgifter om misshandel eller övergrepp mot barnet. Kontakten sker då ofta med hjälp av en kontaktperson. Rädda Barnen har nu undersökt hur barnen uppfattar detta umgänge och funnit att många av dem känner sig förbigångna i beslutet om kontaktperson.
– Barnen upplever ofta utsatthet, rädsla, frustration och besvikelse när de träffar sin förälder även när kontaktpersonen är med, säger Inger Ekbom, psykoterapeut hos Rädda Barnen i ett pressmeddelande.
”Ingen frågade mig” är en vanlig kommentar från barnen som kommer till tals i Rädda Barnens studie ”Innerst inne var man rädd”. Den visar att de flesta av de berörda barnen inte fått tillräcklig information om varför de ska ha kontaktperson, vem som bestämt det och barnets rättigheter.
Ett barn som nämns i studien och som träffade sin pappa, vilken tidigare misshandlat barnet, trodde att kontaktpersonen var en kompis till pappan och förstod inte att det var skyddat från misshandel utan väntade bara på nästa slag från pappan.
Den bristande informationen tror Inger Ekbom beror på att det inte finns någon samlad kunskap om hur insatsen med kontaktperson fungerar i praktiken för barn och föräldrar.
– Kompetensen hos de anställda kontaktpersonerna har varierat stort och informationen till barnen, förberedelser och uppföljning av insatsen har ofta fungerat skrämmande dåligt, säger hon.
Svenska domstolar avgör årligen cirka 1 600 vårdnads- och umgängesmål. Rädda Barnen gick igenom samtliga domar från 2002 där tingsrätten beslutat om kontaktperson och fördjupade sig i 36 av dessa. I dem fanns exempel på att tingsrätten ”inte ens resonerar huruvida ett övergrepp ägt rum fast ett barn berättar så och trots att risken förefaller vara påtaglig utifrån de uppgifter som framkommit.”
– Det är anmärkningsvärt att ingen frågar vad barnen vill, säger Åsa Landberg, psykoteraput hos Rädda Barnen.
Hon hänsvisar till FN:s konvention om barnens rätt att vara delaktigt och att de inte i någon av alla de domar de läst sett att domstol eller socialtjänst frågat vad barnet vill.
