Avatar
James Cameron, regissör av filmen Avatar .(Foto: AFP /Vince Bucci)


Produktionsland: USA/Storbritannien
Produktionsår: 2009
Regi: James Cameron
Medverkande: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Joel Moore, Giovanni Ribisi m fl.
Kommer ut: 100428

Förra årets biohändelse har nu premiär på DVD och Blu-Ray. Det är James Camerons första spelfilm på tolv år. Visst är filmen ett visuellt spektakel. Dessvärre känns det som att Cameron legat av sig en aning i sitt berättande, som annars är hans starkaste sida.

Detta är nog en av de mest visuellt hänförande filmer jag någonsin sett; visst har man filmat i 3-D tidigare, men Cameron visar oss precis hur mycket man kan få ut av tekniken. Många av scenerna utspelar sig i djungeln. Och när han visar dessa vyer för oss, kan man inte hjälpa att dra efter andan. Så vackra är de.

Även många av karaktärerna i filmen är datoranimerade; nästan hela filmen utspelas i Na’viernas värld (ni får ursäkta om böjningen är fel, men det är ju trots allt ett påhittat ord). Alla Na’vierna är animerade. Man har använt sig av en teknik som kallas motion capture, vilket innebär att scenerna är inspelade i en studio. Alla karaktärerna spelas av människor, som under inspelningen var iklädda kroppsstrumpor med sensorer på. Det låter hellöjligt, men resultatet är häpnadsväckande vackert.

Ända sedan jag såg “The Terminator”(James Cameron, Storbritannien/USA, 1984) har jag varit ett stort fan av Cameron. Han hade en förmåga att berätta historier med intressanta karaktärer. Han har även en nerv i sina filmer som få andra regissörer kan mäta sig med. Titta bara på “Titanic” (USA, 1997), som var hans största succé fram till “Avatar”; från det att det stora skeppet kolliderar med isberget håller han uppe spänningen ända fram till slutet. En annan egenskap är hans finkänsliga porträtterande av relationer mellan människor; det är inte många människor som kan hålla tårarna tillbaka i slutet av “Titanic”. Dessvärre saknar “Avatar” båda dessa egenskaper.

Jag läste någonstans att det var någon som kallade “Avatar” för “Dansar med smurfar”. Detta var en skämtsam hänvisning till det faktum att Na’vierna är blå, som smurfar, och även att filmen bär många likheter med “Dansar med vargar” (“Dances with Wolves”, Kevin Costner, USA/Storbritannien, 1990). Och visst är det så; Jake Sully (Worthington) är en sårad marinsoldat som får ta del av en ny kultur, som han snart blir en del av. Ska man jämföras med en annan film, kan man definitivt hitta sämre filmer än “Dansar med vargar”. Det är dock beklagligt att Cameron, som har visat sådan kreativitet i tidigare filmer, nu följer en ganska trött mall. För man vet ju att han kan bättre än så här.

Sedan vet jag inte hur bra filmen kommer att översättas till en mindre skärm. En av anledningarna till att “Avatar” gjorde så bra ifrån sig på biograferna var för att det är en riktig biofilm; den är till för att upplevas på en stor skärm. I slutändan är detta dock en riktigt bra äventyrsfilm. Det ska man inte sticka under stolen med; förutom de visuella effekterna, är de mer fartfyllda sekvenserna riktigt bra regisserade. Och Cameron lyckas även få med ett riktigt bra budskap, som är kopplat till miljön. Men det känns fortfarande som att Cameron inte riktigt visar sin fulla potential i denna film.