Under den för obekväma meddelanden lägliga fredagseftermiddagen avpolletterades så Anna Kinberg Batra från sin landshövdingspost. Det var tämligen väntat, både att det skulle ske, efter den hårda kritiken från JO, och även att det skulle ske ungefär under dessa former.

Att en landshövdings avgång blir ett riksintresse handlar så klart rent krasst om att det sker i Stockholm, att det gäller en före detta partiledare i ett av de stora partierna, och att det finns ett stort intresse från ett av de andra stora partierna att få medierna att bry sig om något annat än en viss lotteriskandal. Till detta kan möjligen läggas att Kinberg Batra har en historia av mindre smidiga uttalanden och ageranden som de rätt så flagrant korrupta rekryteringarna passade väl in i, dramaturgiskt.

Som ett brev på posten kom sedan nästa steg i nyhetscykeln: konstaterandet att hon kommer att fortsätta att lyfta drygt 100 000 kronor i månaden i fem år till, tills hennes förordnande går ut. Att personer som tillhör politikens eller förvaltningens elit landar väldigt mjukt om de inte fälls för direkt kriminella handlingar eller helt straffar ut sig ur sitt politiska läger, är knappast att betrakta som en nyhet enligt den gängse medielogiken. Den lyder att ”hund bet man” inte är en nyhet, men att ”man bet hund” är det. Alltså: avvikelsen är nyheten, inte det förväntade.