Låt oss börja med att konstatera att frågan om stress och belastning inom arbetslivet är högst legitim. Samtidigt som andelen arbeten som är väldigt fysiskt betungande har minskat tycks stressen generellt ha ökat. Men när nu både LO och Vänsterpartiet går ut och kräver förhandling respektive utredning om lagstadgat kortad veckoarbetstid är det som ett eko från en annan tid.
Kanske är det medvetet. V motiverar uttryckligen sitt förslag med att det är 50 år sedan den senaste sänkningen. Visserligen underbygger man argumentet med att ”arbetslivets tempo och svenska familjers totala arbetstid ökat”, men man anar ändå en progressivitetstanke: arbetstiden måste då och då sänkas, annars gör vi inte framsteg. Arbetar ingen alls i lyckoriket?
V må har rätt i sin observation om ökat tempo och arbetstid i praktiken, men det har hänt andra saker med arbetslivet också sedan 1973. Som ett tankeexperiment, fundera över vad begreppet ”veckoarbetstid” ens har gemensamt för följande yrkesgrupper: Hemtjänstanställd, larmoperatör i blåljusverksamhet, en av fem anställda i en liten tech-startup, handläggare på en stor statlig myndighet, journalist, lokalvårdare.
