Det finns en välkänd gammal progglåt som besjunger att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Den verkar faktiskt stämma väl för det svenska banksystemet, där både statens snålhet och dess generositet haft en tydlig vinnare: de svenska storbankerna.
Min gamle rektor på Handelshögskolan i Stockholm, tidigare handelsministern Staffan Burenstam-Linder (M), var bland oss studenter inte känd som någon större skämtare. Tvärtom uppfattade vi honom som att han över tid hade modulerats till något mera träaktigt material. Ett exempel var att det kårparti, med ett i dag otryckbart namn, som jag var medlem i hade fått majoritet i kårfullmäktige för ett förslag att införa etikkurser på schemat. Jag och en kompis fick uppdraget att framföra detta till rektorn. Han avfärdade oss totalt med att det fanns enstaka kurser för sådana ”hobbies” på Stockholms universitet. (Ett drygt halvår senare dök de upp på programmet. Refaatskandalen hade briserat.)
Men en gång inför några inbjudna gäster från näringslivet och studenter i aulan drog han en bättre så kallad Göteborgsvits. ”Banker, det ska ni veta, det är ekonomins smörjmedel. Kort sagt, banker är rena smörjan.”
