Annorlunda pilgrimsvandring ger insikter om krig
Olle Sahlström och Pake Hall fortsätter vandringen efter lunch, muntra trots det allvarsamma temat. (Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times Sverige)


Det är lätt att tro att Sverige är förskonat från krig, men kanske finns det på sätt och vis mitt ibland oss. Under pilgrimsfärden ”Att bära vittnesmål om vapenexport och krig” som pågår mellan Göteborg och Karlskoga 22 juni till 9 juli, ges tid att reflektera över krigets natur.

Pilgrimsvandrarna, runt tio personer, har slagit sig ned på en liten gräsmatta mellan mataffären och kiosken i Sollebrunn. De har vandrat tillsammans i nästan en vecka; utbytt idéer och tankar med varandra och spenderat många timmar i tystnad. Idag har de tur med vädret, och innan lunch har de gått nio kilometer. I genomsnitt går de två mil om dagen. När de är framme vid Bofors vapenfabriker i Karlskoga har de gått sammanlagt 35 mil.

Pake Hall som är sangaledare för Göteborgs zencenter, lärare i mindfulness och en av arrangörerna för vandringen, berättar att de på planeringsstadiet var fyra personer med ganska starka åsikter om krig, vapenexport, våld och icke-våld. Han säger att vandringen handlar om att försöka släppa taget om det, att öppna hjärtat och sinnet så mycket som möjligt.

— Vad händer i oss när vi lyssnar på andras berättelser och inte är fast i våra egna? frågar sig Pake.

Kärnan i att ”bära vittnesmål” och hela pilgrimsvandringen är att lyssna uppmärksamt. Gruppen har längs vägen planerat in möten med människor som på något sätt har kontakt med krig och vapenexport, till exempel forskare, flyktingar från krig, militärer som deltagit i krig, fackföreningsfolk som jobbar med att skeppa ut vapen, folk som jobbar på flyktingförläggningar, fredsaktivister och politiker som måste hantera dylika frågor.

Synliggöra det osynliga

Pake var den som först kom på idén om vandringen. Han hade fastnat i heta diskussioner om flyktingpolitik på sociala medier och upptäckte att ingen egentligen lyssnade på eller nådde fram till någon annan.

— Ibland får jag för mig att jag är en ”god buddhist” och att jag har ett så öppet sinne och att jag har släppt taget om så mycket och att jag kan möta alla människor och lyssna på dem. Och sedan märker jag ju hela tiden när livet kommer inpå, att så är det inte, säger Pake.

Han uttalade sig säkert i frågor om krig som han egentligen inte visste något om, eftersom han själv aldrig har upplevt krig, berättar han. Samtidigt så var frågan om svensk vapenexport aktuell i och med Saudiavtalet.

— Vi tycker att kriget är inte här, vi är inte en del av det, men för mig så är det så tydligt att det finns i min vardag någonstans. Hur kan vi synliggöra detta som är så osynligt i vårt samhälle?

Krigen i vardagen

Historiskt har pilgrimsvandringens mål varit en helig plats, ofta bunden till en relik av något slag – som Jacobs grav eller Santiago de Compostella. Den här pilgrimsvandringen är något annat, berättar Olle Sahlström, som är författare, journalist och föreläsare. Han har bland annat skrivit en bok om pilgrimsvandring och har tidigare gjort flera pilgrimsvandringar.

Olle har drabbats av en muskelinflammation men tänker genomföra vandringen, med lite hjälp av antiinflammatoriska mediciner.

När de pausar delar de ofta med sig av olika erfarenheter. De kanske läser upp en text som betyder något för dem eller berättar en historia och samtalar sedan kring det. En historia som berörde Olle särskilt var en text av zenmunken Claude AnShin Thomas – en amerikansk Vietnamveteran som växte upp i en destruktiv, våldsam manlig kultur i Pennsylvanien. Olle säger att han har börjat att tänka på det som ett av dessa tiotusenfaldiga små krigen som pågår i vardagen.

— Jag är uppvuxen i en våldsam manlig arbetarkultur, där det handlar om att stävja rädsla och bli tuff och stark, och klappa till så fort man kunde. Det kunde vara i samband med sprit, bråk, kortspel, politiska debatter, när som helst. Alltså, en kultur som säger att om jag ska vinna erkännande som portvaktsunge, så är ett sätt att bli stor och stark och kunna slå. Det där berörde mig väldigt starkt och blir för mig en källa till förnyad reflektion kring vem jag är, hur mycket som finns kvar av den där krigaren i mig, berättar han.


Sällskapet lämnar Sollebrunn och tar sikte på Nossebro. (Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times Sverige)

Sällskapet lämnar Sollebrunn och tar sikte på Nossebro. (Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times Sverige)

”Vi och dom”

När de började gå i Göteborg den 22 juni var de 12-13 personer. De träffade en grupp fackligt aktiva hamnarbetare i Göteborg. De jobbar bland annat med att skicka iväg svensktillverkade vapen ur landet. Mycket av hamnarbetarnas fackliga engagemang handlar om arbetarnas egna villkor, men de försöker även att öppna upp för resten av världen, enligt Annika Spalde som är författare, fredsaktivist och diakon. Den inblicken var något som berörde Annika starkt. Till exempel hade de haft någon där och pratat om situationen i Burma, för att de ”behöver känna till vad som händer i resten av världen”, berättar hon. Men tydligen är det inte så lätt att få folk att komma till de här träffarna.

— De är så individualiserad vår tid och kultur är. Det är någonting jag frågar i mitt liv. Även om jag själv i hög grad är engagerad i olika sociala rörelser och har varit det ett tag nu, så är det en frestelse i att smalna av och mest fokusera på det som är det närmaste, och det är en ständig fråga, säger hon.

En kväll hade de bestämt träff med överste Claes Ljunggren som är ordförande i Fredsbaskrarna i Västra Götaland. Han är med och startar upp ett centrum för krigsveteraner som ofta hamnar i psykisk ohälsa och missbruk när de kommer hem efter krig. Han berättade om en krigssituation i Makedonien. Berättelsen väckte till en början motstånd i Pake, som säger att det är lätt att hamna i ett ”vi- och dom-tänk”.

— När vi satt där i cirkeln så blev han ”dom” när han började prata, och jag fick på en gång så mycket svårare att lyssna. Jag började stänga av. Men sedan släppte det och jag kände plötsligt att jag är honom, det är jag som tar de här besluten om att skicka soldater ut för att skjuta mot andra eller för att göra något annat.

För Pake var det betydelsefullt att få syn på sina egna motstånd, och inse att han själv bär det han kallar för ett frö till våld inom sig.

— Det här är inte separerat från mig, det är inte de andra, han är inte de andra. De serbiska soldaterna var heller inte de andra. Det berör mig otroligt djupt. Det är smärtsamt, men samtidigt finns det hopp i det. Det är en möjlighet till medkänsla, säger han.

Utan pukor och trumpeter

Gruppen har lunchat färdigt. De packar ihop och städar upp efter sig på den lilla gräsplätten. Nu bär det vidare till Nossebro där nya möten väntar.

De har kontaktat såväl AB Bofors som fackförbundet Metall för att berätta om vandringen och stämma möte med dem, men har blivit nekade.

— Vi betonade ändå att vi inte går här med pukor och trumpeter och basunerar ut åsikter. Vi tänker oss inte ett laddat debattmöte med vare sig Metall eller vapenfabriken, utan just att lyssna. Men vi fick nej, säger Olle.

Även ett par av stiften längs vägen har avböjt. Tydligen är det en kontroversiell fråga, säger Olle. Men många församlingar har välkomnat gruppen och hyst dem över natten, upplåtit sina lokaler för möten.

När artikeln publiceras närmar sig pilgrimsvandrarna Mariestad, där de ska träffa flyktingar från Syrien.