Allvar varvat med komedi ger bästa resultatet
Skådespelaren John Cusack. (Foto: AFP/Franko Lee)


  • Titel: Hot Tub Time Machine
  • Produktionsår: 2010
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Steve Pink
  • Medverkande: John Cusack, Clark Duke, Craig Robinson, Rob Corddry, Sebastian Stan, Lyndsy Fonseca, Crispin Glover, Chevy Chase, Lizzy Caplan m fl.
  • Kom ut: 101027

Filmer med tidsresor kan bli precis hur snurriga som helst. Men, som titeln skvallrar om, är denna film inte vidare seriöst lagd. Vi pratar alltså om en science fiction-komedi. Betoningen är dock på komedin. Och även om den är lite flamsig, blir den aldrig för flamsig.

Filmen handlar om de tre gamla polarna Adam (Cusack), Lou (Corddry) och Nick (Robinson) som bestämmer sig för att återvända till skidorten där de hade sina glansdagar på 80-talet. Med sig tar de Adams datanörd till systerson, Jacob (Duke). Efter en vild natt i en jacuzzi vaknar de upp på 80-talet. Inte nog med det. De vaknar upp under den helg de har mest minnen från. Eftersom de sett filmer som handlar om tidsresor, klurar de snabbt ut hur de ska komma tillbaka till sin egen tid. De finner dessutom snart sin ”guide”, som många av dessa filmer har. ”Guiden” består av en reparatör, roande spelad av komediveteranen Chevy Chase. Som alla ”guider”, talar reparatören i gåtor. Eller gör han? Det är ganska oklart, eftersom filmen skojar med hela temat kring tidsresor. Detta är för övrigt filmens största styrka; eftersom det är lite av en parodi på temat, kan mer fokus läggas på de komiska aspekterna.

Det drivs ganska friskt med 80-talet. Men regissör Pink gör inte misstaget att bygga alla skämt på tidsskillnaden. Istället är det kvartetten manliga skådespelare som står för det mesta av komiken. Cusack har en väldigt personlig stil som aldrig kommer att bli omodern; jag kommer nog aldrig att tröttna på den mannen. Även Robinson har en egen stil; han är expert på att spela missnöjd. Corddry och Duke är lite mer stereotypa i sina roller. Corddry spelar den typiska alkoholiserade losern som aldrig lyckas göra något rätt och Duke är den typiske datanörden. Men trots att deras roller är stereotypa, får de dem att funka. Som en referens till ”Tillbaka till framtiden” (”Back to the Future”, Robert Zemeckis, USA, 1985) är dessutom Crispin Glover med i en liten, men väldigt roande, biroll. Håll koll på hans högra arm så fattar ni vad jag pratar om.

Det bästa med denna film är att den driver med andra filmer som behandlar temat tidsresor. Men den går aldrig över till att bli en full parodi i stil med ”Scary Movie” (Keenen Ivory Wayans, USA, 2000). Visst blir det väldigt flamsigt emellanåt, men det finns också utrymme för lite allvar. Och när man varvar allvar med komedi tycker jag att man får det bästa resultatet. Som när Nick är ledsen för att hans fru kanske är otrogen mot honom och ringer upp den då nioåriga versionen av sin fru och skäller ut henne med en osande omgång svordomar.