”Kära nästa generation” är en återkommande sida där våra läsare delar med sig av sina livserfarenheter och insikter till yngre generationer.
När min son var liten älskade han att leka med bilar. På sin fyraårsdag fick han en gul lastbil i plast och han blev vild av lycka. Han hoppade upp och ner och ville omedelbart gå till parken för att leka med den. När han väl satt där vid sandlådan glittrade hans ögon av förtjusning medan han gjorde vroom-vroom-ljud och fyllde och tömde den lilla lastbilen med sand. Han var i ett tillstånd av fullkomlig lycka och han såg ut att kunna sitta där hur länge som helst med sin nya leksak.
Men helt plötsligt fick han syn på något bakom mig. Han såg tankfull ut. Jag vände mig om och såg då en annan pojke komma gående, på väg till parken. Den pojken höll också i en lastbil i plast. Men hans lastbil var större än den min son hade, och den hade blinkande ljus och ljud. Den glädje som min son känt för bara något ögonblick sedan ersattes plötsligt av en stor besvikelse, alltmedan han sorgset tittade ner på sin lilla, enkla leksak. Ganska snart kom han fram till mig och bad att få åka hem igen.
