Ett antal uppmärksammade våldsdåd under förra veckan fick statsminister Ulf Kristersson att hålla ett tal till nationen om gängvåldet. Som en del kommentatorer påpekat så lät talet till viss del som ett valtal för den Tidöregering som redan vunnit. Ett stort antal punkter om vad man redan vidtagit för åtgärder och vad som planeras framåt räknades upp.

Om man bortser från Kristerssons eventuella landsfaderliga kvaliteter (som han själv kanske skulle medge inte är hans främsta tillgång som statsminister), så får man ändå konstatera att regeringen gjort – och gör – en hel del. Det är inte heller ett lätt ämne att gå ut och tala till nationen om. Gängbrottsligheten, och dess mest skrämmande och iögonfallande manifestation i form av grovt våld, är inte någon ny eller plötslig händelse. Det är något av en tågkrasch i slow motion, där enstaka människor dör, skadas och traumatiseras varenda vecka. Att en vecka blir lite värre än en annan, eller att något slags ny gräns överträds kan rimligen inte leda till någon stor förändring från en dag till en annan.

Om det är något man får ge Tidöregeringen så är det dock att man väsentligen släppt sargen i den här frågan. Trots anklagelser om både att man gör för lite och för långsamt från ena sidan, och att man håller på att bygga en fasciststat från andra sidan, så håller man den kurs man stakat ut. Paradigmskiftet, åtminstone mentalt och retoriskt, är ett faktum. Det ser inte heller ut som om S kommer att ha något som helst mandat för att försöka rulla tillbaka det om de skulle komma till makten efter nästa val. Även om vänsteroppositionens känslor inför vad som händer fortfarande är en högst rörlig och brokig materia så går den generella riktningen i Sverige som helhet mot vad man kan kalla ”hårdare tag”.