Det är hundra år sedan Karin Boyes andra diktsamling, Gömda land, publicerades. Ett allvarsamt verk om att vörda livet och om att möta verkligheten som den är. En uppgift som är lika svår som given.

Var finns början i en diktsamling där varje dikt är sann? Kanske ger det oss friheten att titta på vilken dikt som helst och där finna ett allmänt drag hos poeten. I Den stora skaran skriver Karin Boye: ”Må vi härda ut. Se, livet är icke långt. / Må vi minnas vilan. Må vi minnas kronan. / Må vi minnas lösenordet.” Kanske är lösenord just det som poeten ägnar sig åt, att finna de ord som öppnar upp tillvaron. Genom att skriva om vikten av att ta fasta på det värdefulla i en karg värld berättar hon också om diktens fundament.

Ett liknande tema återfinns i Vägen hem. Hon beskriver här att hon vet vilken väg som leder hem, men att den är tung att gå. Den liknas vid att ”luta sin varma kind/ mot obarmhärtig sten”. Vidare menar hon att den som vågar känna stenen mot sin kind kommer att märka hårdhetens mildhet. Att våga gå den hårda vägen hem har likheter med att minnas lösenordet. Vi måste sålla i tillvaron för att minnas de sanna orden och hitta hem.