loading



På 90-talet besökte Jennifer Zeng sina släktingar som bodde kvar i byn där hennes far växt upp. Familjens gamla hus såg fortfarande likadant ut. Foto: privat
På 90-talet besökte Jennifer Zeng sina släktingar som bodde kvar i byn där hennes far växt upp. Familjens gamla hus såg fortfarande likadant ut. Foto: privat
Följetong

Min fars historia: del 2

Jennifer Zeng

Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

Min far fick en del privatundervisning när han var ung. När han blev äldre var han tvungen att gå i skola långt från hemmet. Han var tvungen att göra klart alla läxorna i skolan, eftersom tiden efter skolan skulle ägnas åt olika familjesysslor, såsom att väva en viss mängd tyg, som skulle säljas på marknaden varannan vecka.

När han blev tonåring insisterade min far på att få studera i häradets huvudstad. Min farmor ville inte att han skulle lämna hemmet, eftersom de behövde honom där. Hon tänkte att om de hittade honom en fru skulle han stanna och bli en duktig lantarbetare åt familjen, skaffa egna barn och föra släkten vidare.

De lyckades hitta en flicka åt honom och arrangerade en träff, utan att de hade mötts. Flickan hade en ansiktsform som vi kallar ”grismage”, och han tyckte genast illa om henne. Han fick vara väldigt bestämd för att vägra det arrangerade äktenskapet. Efter många svårigheter kunde han till sist resa till huvudstaden, där han sedermera träffade min mor.

När min far berättade den här historien för mig hade han alltid ett litet, knappt märkbart drag av förakt i ansiktet. Jag brukade tänka på vilken tur det var att han inte gifte sig med kvinnan med ”grismage”-ansiktet, för hade han då inte blivit fast där på landsbygden? I så fall hade jag aldrig blivit den jag är. På grund av det här har jag aldrig kunnat få ett positivt intryck av människor med ”grismage”-ansikten, oavsett hur mycket andra berömmer deras skönhet.

Men en sak som jag aldrig har förstått är hur min far, som bara var tonåring, kunde vara så bestämd när det gällde att utbilda sig, när hela familjen var emot det.

Senare berättade min mor att min far var den äldsta eleven i sin klass. När han gick i fjärde klass var han redan 18 år. Han studerade väldigt flitigt och var bra på många olika saker. Han sjöng bra, spelade musikinstrument, spelade basket, simmade och var duktig på kalligrafi och skrivande. De uppsatser han skrev spreds bland elever i hela häradet som bra exempel, och min mor hade också läst dem när hon gick i skolan. Han var alltså rätt så känd redan på den tiden!

Jennifer Zengs far. Fotot är taget under hans tid som universitetsstudent. Foto: privat

***

På 60-talet, när min far var 27 år gammal, kom han in på Sydvästra universitetet för statskunskap och juridik i Sichuanprovinsen. Han var den första personen från sin by som någonsin gått på universitetet, så det blev stor uppståndelse bland byborna.

Vad jag minns så har min far bara berättat en historia för mig om sitt liv vid universitetet, och det var om hans hemliga metod för att komma över en extra skål ris.

När min far studerade vid universitetet befann sig Kina i de så kallade ”tre åren med naturkatastrofer”, men de borde snarare kallas ”de tre åren med den stora kinesiska svälten”. Olika forskare har beräknat att någonstans mellan 20 och 43 miljoner kineser svalt ihjäl.

Min far sade att alla på universitetet åt middag i den stora matsalen, där man satt åtta personer vid varje bord. Det ställdes fram en stor kastrull med ris, som alla delade på.

Alla studenter var så hungriga att de kunde slåss som vargar om maten. Så snart kastrullen ställdes på borde lade alla genast upp så mycket ris de kunde i sin egen skål och åt glupskt. Min far fyllde däremot bara halva sin skål, så att han åt färdigt först av alla. Sedan fyllde han skålen helt och hållet och kunde äta den i lugn och ro. På så vis fick han alltid en halv skål mer än de andra.

När min far berättade den här historien log han stolt, och hans ansikte hade det där lite listiga ansiktsuttrycket som bara kinesiska bönder har.

Men jag undrar hur framgångsrik den där taktiken egentligen var. Min mor har berättat att min far fick hungerödem av svälten och nästan dog på sjukhuset.

Min mor berättade också att livet var extremt hårt för min far på den tiden. Hans familj kunde inte ge honom något ekonomiskt stöd. Varje helg var han tvungen att jobba hårt som stuvare i hamnen i Chaotianmen i staden Chongqing, för att ha råd att täcka sina mest grundläggande utgifter.

1964 tog min far examen från universitetet och anvisades till ett jobb som lärare för Mianyangs skola för partikadrer inom handel och finans i Sichuanprovinsen. Vid det laget hade min mor arbetat som lärare i flera år i en lågstadieskola, långt ute på landsbygden.

Nästa del i följetongen hittar du här

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions. 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading



På 90-talet besökte Jennifer Zeng sina släktingar som bodde kvar i byn där hennes far växt upp. Familjens gamla hus såg fortfarande likadant ut. Foto: privat
På 90-talet besökte Jennifer Zeng sina släktingar som bodde kvar i byn där hennes far växt upp. Familjens gamla hus såg fortfarande likadant ut. Foto: privat
Följetong

Min fars historia: del 2

Jennifer Zeng

Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

Min far fick en del privatundervisning när han var ung. När han blev äldre var han tvungen att gå i skola långt från hemmet. Han var tvungen att göra klart alla läxorna i skolan, eftersom tiden efter skolan skulle ägnas åt olika familjesysslor, såsom att väva en viss mängd tyg, som skulle säljas på marknaden varannan vecka.

När han blev tonåring insisterade min far på att få studera i häradets huvudstad. Min farmor ville inte att han skulle lämna hemmet, eftersom de behövde honom där. Hon tänkte att om de hittade honom en fru skulle han stanna och bli en duktig lantarbetare åt familjen, skaffa egna barn och föra släkten vidare.

De lyckades hitta en flicka åt honom och arrangerade en träff, utan att de hade mötts. Flickan hade en ansiktsform som vi kallar ”grismage”, och han tyckte genast illa om henne. Han fick vara väldigt bestämd för att vägra det arrangerade äktenskapet. Efter många svårigheter kunde han till sist resa till huvudstaden, där han sedermera träffade min mor.

När min far berättade den här historien för mig hade han alltid ett litet, knappt märkbart drag av förakt i ansiktet. Jag brukade tänka på vilken tur det var att han inte gifte sig med kvinnan med ”grismage”-ansiktet, för hade han då inte blivit fast där på landsbygden? I så fall hade jag aldrig blivit den jag är. På grund av det här har jag aldrig kunnat få ett positivt intryck av människor med ”grismage”-ansikten, oavsett hur mycket andra berömmer deras skönhet.

Men en sak som jag aldrig har förstått är hur min far, som bara var tonåring, kunde vara så bestämd när det gällde att utbilda sig, när hela familjen var emot det.

Senare berättade min mor att min far var den äldsta eleven i sin klass. När han gick i fjärde klass var han redan 18 år. Han studerade väldigt flitigt och var bra på många olika saker. Han sjöng bra, spelade musikinstrument, spelade basket, simmade och var duktig på kalligrafi och skrivande. De uppsatser han skrev spreds bland elever i hela häradet som bra exempel, och min mor hade också läst dem när hon gick i skolan. Han var alltså rätt så känd redan på den tiden!

Jennifer Zengs far. Fotot är taget under hans tid som universitetsstudent. Foto: privat

***

På 60-talet, när min far var 27 år gammal, kom han in på Sydvästra universitetet för statskunskap och juridik i Sichuanprovinsen. Han var den första personen från sin by som någonsin gått på universitetet, så det blev stor uppståndelse bland byborna.

Vad jag minns så har min far bara berättat en historia för mig om sitt liv vid universitetet, och det var om hans hemliga metod för att komma över en extra skål ris.

När min far studerade vid universitetet befann sig Kina i de så kallade ”tre åren med naturkatastrofer”, men de borde snarare kallas ”de tre åren med den stora kinesiska svälten”. Olika forskare har beräknat att någonstans mellan 20 och 43 miljoner kineser svalt ihjäl.

Min far sade att alla på universitetet åt middag i den stora matsalen, där man satt åtta personer vid varje bord. Det ställdes fram en stor kastrull med ris, som alla delade på.

Alla studenter var så hungriga att de kunde slåss som vargar om maten. Så snart kastrullen ställdes på borde lade alla genast upp så mycket ris de kunde i sin egen skål och åt glupskt. Min far fyllde däremot bara halva sin skål, så att han åt färdigt först av alla. Sedan fyllde han skålen helt och hållet och kunde äta den i lugn och ro. På så vis fick han alltid en halv skål mer än de andra.

När min far berättade den här historien log han stolt, och hans ansikte hade det där lite listiga ansiktsuttrycket som bara kinesiska bönder har.

Men jag undrar hur framgångsrik den där taktiken egentligen var. Min mor har berättat att min far fick hungerödem av svälten och nästan dog på sjukhuset.

Min mor berättade också att livet var extremt hårt för min far på den tiden. Hans familj kunde inte ge honom något ekonomiskt stöd. Varje helg var han tvungen att jobba hårt som stuvare i hamnen i Chaotianmen i staden Chongqing, för att ha råd att täcka sina mest grundläggande utgifter.

1964 tog min far examen från universitetet och anvisades till ett jobb som lärare för Mianyangs skola för partikadrer inom handel och finans i Sichuanprovinsen. Vid det laget hade min mor arbetat som lärare i flera år i en lågstadieskola, långt ute på landsbygden.

Nästa del i följetongen hittar du här

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024