Klimatpolitik har hög prioritet hos regering och riksdag, men vilka åtgärder som måste till bör bottna i att folk ser dem som trovärdiga. Orättvisor som skapar polarisering är en farlig väg. Vi behöver ett omtag i klimatpolitiken. Vi kan inte ständigt utsättas för en reaktiv politik.

Socialdemokraternas och Miljöpartiets samarbete i regeringen byggde på en centralistisk syn på samhället, och samarbetsavtalen gav dem i princip fria tyglar inte minst när det gäller miljöpolitiken. Klimatpolitiken kom att få ett stort genomslag i regeringsarbetet inte minst för att det var MP:s profilfråga. 2018 års klimatlag och målet att Sverige senast 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären satte ambitionsnivån.

För att nå dit stödde regeringen en utbyggnad av vindkraft, solceller, bioenergi och utveckling av ny teknik. För Per Bolund, då miljöminister, räckte det inte med att Sverige redan var bäst i världen i miljöarbetet, han ville öka takten. Kärnkraft var uteslutet. En politisk styrgrupp tillsattes på Vattenfall för avveckling av kärnkraften och två chefer avskedades. Tilltron till vindkraft var enorm. Regeringen hade redan 2006 utsett fyra vindkraftssamordnare, ändrat miljöbalken och indelat landet i A-, B- och C-regioner utifrån vindkraftsutbyggnaden. Exploateringen var störst i Norrland. Tyskland trädde fram som föregångsland när de tog beslutet om att avveckla all kärnkraft.