Älskade klassiker får nya skepnader och kostymer, och omformas för att passa samtidens normkritiska förhållningssätt. Verkens ursprungliga budskap och intentioner försvinner i strävan efter att uppnå största möjliga politiska korrekthet. Likriktningen har blivit påfallande och det är svårt att finna uppsättningar som inte är påverkade av den pågående trenden att dekonstruera klassiska och historiska verk. Det framstår som en onödig process då det finns existentiella frågeställningar i många verk som är lika aktuella nu som när de skapades.

Publiken vill gärna se teaterpjäser av William Shakespeare, baletter av Marius Petipa och operor av W.A. Mozart, men producenternas rädsla för att verken ska framstå som museala och otrendiga medför att framförandena transformeras och sätts i en samtida kontext. Det är sorgligt och tråkigt, och väcker frågan om hur många ur publiken som önskar denna påtvingade tidsanpassning av klassiska verk. För att knyta an till samtiden skapas scenografi och kostymer som tvistar till scenbilden, och surrealistiska och avantgardistiska rum och mönster skapas. Det framstår som att ju mörkare och mer depraverat scenrummet och kostymerna är, desto mer i linje med samtiden är föreställningen. Är det så vi ser nutidens samhälle – som mörkt och fördärvat? Eller vad speglar denna upprepning och synbara fascination för dunkelt skuggsamhälle och avskalat och naket scenrum?